Snart är en av årets svåraste tider över

Snart är en av årets svåraste högtider över. Svåraste – om man frågar några av de omkring en halv miljon svenskar som lider av ofrivillig ensamhet. När andra har lagt upp bilder på Instagram föreställandes inläggning av egen sill i glada vänners eller familjs lag aktar sig andra för att öppna appen för att undvika att bli påminda om det som smärtar – avsaknaden av någon att äta sillen, köpt eller ej, med.

Ensamhet, den sorten som inte är vald, är farlig för hälsan. Så farlig att den kan jämföras med rökning. Kronisk stress, depression, ihopdragna blodkärl, högre risk för hjärtinfarkt och stroke är symtom som Sveriges ensamhetsminister, Jakob Forssmed, räknar upp i en intervju med SvD (28/11). Forssmed har i flera år motionerat om den farliga sortens ensamhet och har nu förslag om haverikommission vid varje självmord och brytandet av den ofrivilliga ensamheten, stipulerade i Tidöavtalet, på sitt bord att förverkliga. Gott så.

För att förstå hur svensken kunde bli en av världens mest ensamma, och varför vissa menar att det är ett kontroversiellt påstående, behövs dock en tillbakablick. Den svenska, internationellt sett tämligen unika, inställningen till förhållandet mellan stat och medborgare – statsindividualismen – har präglat samhället och dess invånare mer än vad många vid en första anblick kan tro. Många andra stater, även inom upplysta Europa, relaterar till hushåll – inte individer.

[ Joel Halldorf: Svensk individualism har nått vägs ände ]

Vi må vara en progressiv välfärdsstat som gärna skryter om självständiga och från beroende av andra fria medborgare. Men baksidan är att frånvaron av beroende av andra kan skapa den ofrivilliga ensamhet som gör att människor kan ligga döda länge utan att någon, granne eller anhörig, märker något, som regissören Erik Gandini belyste i dokumentärfilmen The Swedish Theory of Love från 2015.

Om den ofrivilliga ensamheten är ett resultat av ett systemfel är det inte tillräckligt med nog så nödvändiga punktinsatser.

—  Frida Park

Den analysen skaver hos ivriga försvarare av extremindividualism. Och de tvekar inte att felaktigt förfäkta att talet om svensken som en världens mest ensamma tvunget innebär en agenda av att vilja vrida klockan tillbaka till en tid då kvinnor var bundna vid spis och barn i förtryckande äktenskap.

[ Dokument: Svenskhet i ett mångkulturellt samhälle ]

Snarare handlar det om en nödvändig insikt: att om den ofrivilliga ensamheten är ett resultat av ett systemfel är det inte tillräckligt med nog så nödvändiga punktinsatser. Det krävs en system- och attitydförändring. Staten kan inte ensamt mota ensamheten i grind. Utöver stat och individ behövs det ett starkt samhälleligt kitt: små gemenskaper. Civilsamhälle, föreningar, kyrkor – och familjer.

I Sverige ses familjen alltför ofta enbart som något exkluderande, alternativt innestängande. Den verkligheten existerar och måste tas på allvar, till exempel när vi talar om hedersproblematik. Men den sunda, om än ofullkomliga, familjen kan vara både inkluderande och den plats där trygga relationer får bli ett kraftfullt vaccin mot ensamhet. Det vet naturligtvis Forssmed, vars parti inte kallats Familjepartiet för intet. Men det är hög tid att fler inser familjens betydelse för folkhälsan. Svensken må vara unik men ingen människa, inte ens svensken, är ju en ö.

[ Frida Park: Bryt ensamheten i församlingarna ]