Förkunnelsens innehåll är alltid det viktigaste

Det finns alltid en frestelse för predikanter i skilda kyrkliga traditioner att bli varumärkesbyggare i stället för att fortsätta betona innehållet i budskapet. Detta och en rad andra frågor bearbetades vid endagskonferensen Förkunnaren & förkunnelsen i Linköping under veckan, som Dagen skrivit om. Med stort allvar betonades att det är förankringen i Gud som gör predikanten fri att slippa söka den ständigt återkommande förbannelsen av bekräftelse.

I en kyrka som brottas med medlemstapp, ekonomiska utmaningar och en yngre generation som ifrågasätter legitimiteten är det en utmaning att stå emot resultatfixering. Det är krävande att fortsätta predika i motvind när omständigheterna grinar predikanten i ansiktet.

Utmaningarna för dagens predikanter är alltså många. Det handlar inte bara om pedagogik och att på ett rätt sätt bearbeta de bibliska texterna. Det handlar om förkunnelsens verklighets- och vardagsförankring. Vad hjälper det en församling med fromma utläggningar men saknad av mera konkret vägledning? Det behövs mindre av textkritiska problem och mera av relationella vardagsproblem. Risken är annars att förkunnelsen landar tungt på medlemmars axlar med nya krav och förväntningar. Det är i hjärtat predikan behöver landa. Då känns det. Det blir en annan form av smärta och beröring.

[ Daniel Röjås: Mångfalden bland talarna blev en förkunnelse i sig själv ]

Mötesplatser likt den i Linköping har ett stort värde för varje predikant och församlingsledare som får möjligheten att själva lyssna, reflektera och beröras.

[ Niklas Piensoho: Vårt uppdrag är inte att förkunna undergång ]