Inte ens i kris behöver Gud vår hjälp

Det är svåra tider. På det globala planet kan vi i realtid återigen bevittna hur ett krig blossat upp. Det ska läggas till alla andra väpnade konflikter som pågår runt om i vår värld. I vårt eget land går det i stort sett inte en dag utan att vi hör om människor som blivit mördade. I våra lokala sammanhang fortgår konflikter som är polariserade. Människor ställs mot varandra och kampen lockar fram det värsta i den Andre. I kyrkorna blossar schismer upp som gör att pastorer inte orkar med sina uppdrag.

Har det någonsin varit lättare att tala om syndens djupgående konsekvenser och allvar? Förmodligen har människor i alla tider känt så. Men det moderna samhället har byggts med målsättningen att få kontroll över tillvaron, och i tron att det går. Kanske är ändå den här tiden speciell. Den moderna vetenskapen skulle göra slut på konflikterna, men så har inte skett – varken globalt eller lokalt.

Men det finns hopp i den undangömda läran om Guds försyn.

Det är inte alltid, men påtagligt ofta, som konflikter uppstår på grund av att människor vill ha kontroll och makt över verkligheten. Terrororganisationen Hamas tror sig kunna ta kontroll och förinta Israel genom att ta till vapen. Våld är ibland ett sätt att vilja styra historien åt det håll som uppfattats vara det rätta, men det kommer aldrig leda till varaktig fred. Det behövs alltid försoningsprocesser när vapnen lagts ned.

[ De mötte Hamas terrorister i sina hem ]

Tänk om ett av de största hoten är tron att vi behöver hjälpa Gud på traven.

—  Fredrik Wenell

Samma logik uppträder i de lokala konflikterna. Människor på båda sidor om polariseringen tror att det är deras kunskap som kommer leda kyrkan rätt och därför blir de oresonliga i sin argumentation. Vi vägrar att på allvar lyssna in medsyskon och ser dem snarare som ett hot mot Guds församling. Vi antar att det är vi som måste få rätt för att historien ska utvecklas i rätt riktning.

Tänk om ett av de största hoten är tron att vi behöver hjälpa Gud på traven. Men det hänger inte på oss och dem som är lika oss. Det hänger på Gud.

För dem som känner till slutet på den bibliska berättelsen borde ett annorlunda förhållningssätt råda. Det kan inte vara någon överraskning att det är Gud som till slut visar sig alltid ha haft kontrollen. Det är vad Guds försyn handlar om. Det fina är att Gud som en följd av sin makt har inbjudit sin Kyrka att vara förtrupp för den fullständiga upprättelse av skapelsen som en gång kommer att bli verklig.

Betyder det att vi ska sluta diskutera, samtala eller söka sanningen? Såklart inte, det handlar om hur vi söker sanningen. Tvingar vi på andra våra idéer genom att framställa den Andre som ett hot eller vågar vi öppna för att Anden kan tala genom dem som kommer från ett helt annat håll? Kyrkan får aldrig glömma att Gud till och med talade genom en åsna.

Betyder det att åsnor alltid har rätt? Nej, inte alls, men Guds sanning kommer ibland från platser där vi minst anar det. Sanningen kommer att segra och på vägen dit är alla kyrkor kallade att gestalta det fredsrike som Gud kommer upprätta när tiden är inne.

[ Fredrik Wenell: Var finns Gud i en värld av krig? ]