Kulturkriget har egentligen alltid handlat om tro

Inget är säkert här i världen förutom död, skatter och kulturkrig. Just runt jultid tenderar kultur och traditionsfrågor att ställas på sin spets. Ska lucia kunna vara man? Får man ha julavslutning i kyrkan? Får man ens säga jul längre? Kulturkrigens tid är här. Hosianna Davids son.

Det är inte bara i Sverige vi kulturkrigar. Är julen rasistisk? Frågan ställdes nyligen i det kanadensiska parlamentet av partiledaren för Bloc Quebecois, Yves-François Blanchet. Anledningen till frågan, riktad till premiärminister Justin Trudeau, var den kanadensiska kommission vilken menat att jul och påsk är en del av den systematiska diskrimineringen mot landets minoriteter, något som Dagen skrivit om. Svaret från Trudeau blev att frågan var absurd.

[ Julfirande pekas ut som religiös diskriminering i Kanada  ]

Moderata riksdagsledamöter har förfasat sig över att julmusten på Ikea numera kallas ”Vintersaga”. Kulturkrig. Snabbt tog sig den centerpartistiske riksdagsledamoten Niels Paarup-Petersen ut till närmsta julöverpyntade möbelvaruhus och frågade med ironisk ton in i kameran ”Det börjar med julen. Vad tar de härnäst?”.

Samtiden är kulturkrigens tid. Och det krigas från alla håll. Både från de som förfasar sig över tidernas och sedernas förfall, och från de som ser sig stå upplysta, för framsteg och progression. Att kulturkriga är dock inget nytt. Romarna (jajamen) kulturkrigade om det där med ikoner var något att ha, eller om det i själva verket var avgudadyrkan. Under reformationen kulturkrigades det om vilket språk som skulle användas i mässan och om helgonen skulle tillbes eller ej. Med andra ord har kulturkriget främst varit en kristen aktivitet.

Men tiderna har förändrats och samhället har sekulariserats. Historikern Tom Holland för i podden The rest is History fram tesen att där kulturkriget tidigare främst handlade om en inomkristen konflikt så handlar det numera om tro, men om tro ställd mot sekularism. Kristenheten mot en omvärld som trycker på för förändring, och där kristendomens tro, traditioner och dogmer ofta ses som något förlegat.

För att se och förstå kriget kan man ibland behöva titta på de enskilda slagen. Och gör man det så ser man att de flesta, om inte alla, har en tydlig religiös koppling. Kriget består i huruvida det kristna ska bibehållas eller avskaffas. Tro och traditioner ställs då, ibland felaktigt, mot framsteg och nytänkande. Men de progressiva kulturkrigarna lurar sig själva. För deras vapen, deras språkdräkt, är i själva verket djupt religiöst färgat. Hur de krigar, vilka vapen och med vilket engagemang de strider, känns igen från tidigare inomkristna kulturkrig.

Många kristna ställer sig frågande. Hur ska man hantera kulturkriget? Allt detta tal om hotade julaftnar, vegetariska kyrkfikan, identitetspaketet … Men då kan det vara tröstande att veta att kulturkriget inte är något nytt för Kyrkan. Det har bara varit ute i världen, vuxit upp och kommit hem igen. Den schism, debatt och den splittring som alltid varit en del av Kyrkan finns nu både utanför och innanför Kyrkans väggar. Inget nytt under solen.

[ Fredrik Wenell: Så vinner kyrkan kulturkriget ]