Oschysst att hela tiden dra människovärdeskortet

Människor vågar inte säga vad de tycker och tänker av rädsla för repressalier. Eller i alla fall hälften av oss svenskar. Det är vanligast bland dem som röstar på högerpartier och självcensuren inträffar framför allt i frågor som rör invandring, religiös extremism och religion i allmänhet. Sverige ligger på samma höga nivå som i USA och Tyskland enligt en utredning – Talande tystnad? – som presenterades förra veckan.

Ungefär varannan svensk “avstår från att framföra en åsikt av fruktan för sanktioner”. Det är såklart oroande eftersom vårt demokratiska system bygger på att alla ska ha rätt och möjlighet att ge uttryck för vad man tycker och tänker, så länge det inte handlar om rasistiska eller diskriminerande åsikter såklart.

Det kan tyckas aningen motsägelsefullt eftersom samhället också tycks ha blivit alltmer polariserat. Det är helt enkelt inte sant längre att man inte kan säga vad som helst. Det är bara att ge sig ut i sociala mediers ostyriga djungel. Det tar inte lång tid att hitta de mest märkliga och motstridiga åsikter som människor luftar till höger och vänster. Men forskningsrapporten är ändå värd att ta på allvar eftersom det trots polarisering tycks finnas många som fruktar repressalier av något slag.

[ Svenskar censurerar sig om invandring och religion ]

Rapportförfattarna framför tesen att den utbredda själv­censuren kan förklara Sverige­demokraternas framväxt. När SD mer och mer normaliserats och framstår som “de som säger som det är” vågar allt fler rösta på dem. Partiets framgångar kan alltså enligt författarna delvis tolkas som att vara ett uttryck för en del av den stora massa som upplevt, och upplever, ett behov av att censurera sig.

SD:s framgångar kan därmed tolkas som ett underkännande av en bristande demokratisk lyhördhet hos de andra partierna, medier och andra makthavare. De har varit tondöva och inte gett utrymme för avvikande åsikter om invandring och religion.

Risken med en utbredd självcensur är att samhället av många tenderar att betraktas som styrt av en politisk och kulturell elit som egentligen inte är intresserad av att veta vad “vanliga” människor tänker och tycker. Och då ligger vägen vidöppen för populistiska och konspirationsteoretiska rörelser.

En annan omständighet som rapporten antyder är att alla de nya normer som förväntas bli implementerade och ska processas på diverse värdegrundsdagar riskerar att ge upphov till vad de kallar ”normträngsel”. Det visar sig i praktiken genom det minfält av ord som inte får användas, eller som bör användas, och perspektiv som ska anläggas för att en verksamhet ska stämplas som godkänd av staten. Allt styrt av den uppsjö av policyer, värdegrunder och styrdokument som reglerar olika företag och organisationer.

Det paradoxala är att dessa inte leder till att verksamheten uppfyller de normer som förväntas bli uppfyllda. Det viktiga i denna form av styrning blir snarare papperens bekännelser, det vill säga att policyn, värdegrunden och medvetenheten både är rätt formulerad och processad.

[ Fredrik Wenell Ta inte för givet att tystnad betyder att man inte bryr sig ]

Den fråga där flest upplevde självcensur var alltså migrations- och integrationsfrågor. Den här tidningens ledarsida står fortsatt fast vid att det behövs en medmänsklig migrationspolitik, men det är samtidigt självklart att motsatta åsikter måste få fram­föras – annars riskerar det att leda till bortträngning av åsikter, vilket också rapporten visar. Det bästa sättet att bemöta argument är att lyfta upp alla åsikter till ytan och vrida och vända på dem, inte att skapa behov av självcensur.

Det är exempelvis alltför lätt att tysta motståndare med hänvisning till idén om alla människors lika värde. För oss som kristna är människovärdet visserligen centralt eftersom alla människor är skapade till Guds avbild. Den kristna kyrkan är och kommer alltid vara kallad att inte göra skillnad på människor.

Men i politiska diskussioner är det kontraproduktivt att i tid och otid tillskriva motståndare åsikten att de inte står upp för människovärdet. Och det oberoende av vilken politisk, eller etisk fråga det handlar om. Det är i princip omöjligt att bemöta ett sådant argument.

Det är bättre att försöka förstå varför motståndaren är emot en större invandring än att omintetgöra ett konstruktivt samtal med hänvisning till människovärde. Det finns såklart personer som är emot invandring, och därför också emot invandrare, av rasistiska motiv. Mot dessa är det svårt att argumentera eftersom de inte betraktar alla människor som lika mycket värda. Men att använda argumentet om människovärde slentrianmässigt tar död på de diskussioner som faktiskt är förutsättningen för en vital och fungerande demokrati.

[ André Casselbrant: Självcensur - farligt för demokratin ]