I samma stund som röken från skorstenen i Sixtinska kapellet fick världens alla katoliker att jubla och ta emot den nya påven Leo XIV, berättade Evangeliska frikyrkans (EFK:s) styrelse hur proceduren för valet av nytt ledarskap kommer vara inför valet om ett år. Säkerligen hade många av de två hundra delegaterna som möttes till det digitala representantskapsmötet lite split vision och växlade mellan zoommötets föredragning och diverse nyhetsmedias direktrapportering från Rom. Och om lite mer än en vecka möts Pingströrelsen i sitt rådslag där förberedelser också pågår inför val av nytt ledarskap nästa år.
I någon mån representerar Katolska kyrkan å ena sidan, och EFK och Pingströrelsen å andra, två ytterligheter inom kyrkligheten i Sverige i synen på hur ledare utses. Det är värt att notera hur båda har en stark tro på att Anden leder i de procedurer de har. Biskop Anders Arborelius har återkommande betonat, även inför sekulär medier, att det är Anden som utser den nya ledaren av Katolska kyrkan. På samma sätt är också frikyrkliga rörelser övertygade om att det är Anden som verkar när de utser ledare.
EFK och Pingströrelsen tar utgångspunkt i Apostlagärningarna i hur avgörande frågor ska hanteras. På initiativ från församlingsledarna läggs frågor fram för hela församlingen som sedan fattar beslut. Alla medlemmar har fått den helige Ande och när de möts för beslutsfattande sker det därför utifrån övertygelsen om att Anden och vi tillsammans har beslutat.
När detta sätt att vara församling slog igenom i Nordeuropa och Sverige genom väckelserörelserna, blev detta embryot till föreningsformen. Det utgick från en för den tiden extremt egalitär syn på människan. Alla, även kvinnorna, hade en egen röst i avgörande frågor. Utifrån denna grund samlas församlingens representanter i rådslag och kongress om ett år för att utse nationella ledare. Församlingarna möts för att lyssna in varandra och Gud för att sedan avskilja nya nationella ledare.
Kontrasten till konklaven i Rom är stor. Här utser 133 kardinaler, alla män, den nya ledaren för över en miljard katoliker. En ledare som kommer att ha ett osedvanligt stort inflytande på hela detta världsvida trossamfunds teologiska utveckling. Att en stor andel av dessa kardinaler, inklusive Sveriges egen Anders Arborelius, har utsetts av den nyss avlidna påven, visar vilken annorlunda modell för ledarskap som Katolska kyrkan lever med. Hon är i denna bemärkelse inte en folkrörelse.
[ Pingststyrelsen avslår motion om resurser till klimatarbete ]
Men också denna struktur hämtar stöd i Bibeln, men då är det snarare de så kallade pastoralbreven som ges tyngd. När Paulus skriver sina brev till Timoteus och Titus handlar mycket om ledarskap. Till Titus säger han dessutom att han på Kreta ska ”tillsätta äldste i varje stad efter mina anvisningar”.
En viktig fråga för Pingströrelsen och EFK är hur de förankrar sina beslut om nytt ledarskap i den rörelse som ledarna sedan ska leda. I en första fas ges församlingarna möjlighet att påverka genom att nominera olika personer till uppdraget. Det är viktigt att församlingarna verkligen deltar i denna process. Det kan bli enda sättet att påverka beslutet.
För den stora frågan är hur EFK:s och Pingst FFS styrelse väljer att göra efter att de har bearbetat alla nomineringar. Ska valet av nytt ledarskap också avgöras av dessa styrelser? I så fall påminner det om den katolska modellen för hur ledarskap utses. Eller kommer styrelserna att lämna flera möjliga förslag som församlingarna på något sätt kan ge respons på i en mer baptistisk modell?
I ingen frikyrkorörelse är det som i Katolska kyrkan, att auktoriteten är förankrad i själva ämbetet som biskop, kardinal eller påve. Auktoriteten ligger i mycket högre grad hos personen.
— Öyvind Tholvsen
Båda rörelserna står inför viktiga utmaningar för hur evangeliet förkunnas och gestaltas genom lokalt församlingsliv. Möjligheterna för församlingarna att nå ut och att se Guds rike växa lokalt och nationellt tycks bli större och större. Men polariseringens och den inre sekulariseringens mörka moln hotar också vid horisonten.
Desto viktigare då att det nya ledarskapet har det nödvändiga breda förtroende som behövs för att få genomslag i ett nationellt ledarskap. Detta förtroende finns bara om de också har den karaktär som Paulus lyfter i pastoralbreven och den förmåga som apostlarna hade att så in tro och vision i församlingarna. I ingen frikyrkorörelse är det som i Katolska kyrkan, att auktoriteten är förankrad i själva ämbetet som biskop, kardinal eller påve. Auktoriteten ligger i mycket högre grad hos personen.
Styrelserna kan förstås likt en katolsk konklav lita på att de är ledda av Anden när de fattar beslutet om ledarskap som sedan formellt ska bekräftas av rådslag och kongress om ett år. Eller så vågar de också fråga sina rörelser vem bland ett antal kvalificerade kandidater som är mest lämpade till uppgiften. Frågan är om vit rök ska komma från styrelserummet eller från rummet som representanter från hela rörelsen är samlade i?
[ Öyvind Tholvsen: Mer rättning i leden inte en självklar väg framåt för samfunden ]
