28 september 2020

En tidning på kristen grund



Ledare

Joel Halldorf: Hbtq-tavlan i Malmö går emot kyrkans teologi

En altartavla är inte bara ett konstverk, utan en del av kyrkans förkunnelse.

I 1500-talskonstnären Lucas Cranachs målning ”Adam och Eva” står mänsklighetens urföräldrar sida vid sida under ett träd och tittar fundersamt på ett äpple. Det är ögonblicket innan syndafallet. I trädet ringlar ormen, förtjust över att ha lett mänskligheten bort från Gud och öppnat dörren för ondska och död.

Berättelsen ur Första Mose­boken, och särskilt Cranachs bilder av den, har inspirerat konstnären Elisabeth Ohlson (tidigare Wallin) till ”Paradiset”, målningen som i helgen blev altartavla i S:t Pauli kyrka i Malmö. Här syns ett antal samkönade par i en trädgård, där de kalasar på äpplen övervakade av en transexuell kvinna iklädd en ormmönstrad klänning som går över i svans.

Den här symboliken är annorlunda, milt uttryckt, än den man vanligen stöter på i kyrkor. Med tanke på att det beskrivs som ett hbtq-vänligt verk får vi anta att konstnären inte tänkt sig den transsexuella kvinnan i trädet som en version av djävulen, utan att hon snarare är en positiv gestalt.

Medan judar och kristna sett ormen som ondskan och äpplena som fördärvliga har gnostiska grupper vänt på ordningen. Redan under antiken lanserades tolkningen att ormen visade vägen till den vishet som den småsinte skaparguden förnekade människan.

Läs också Kontroversiell HBTQ-altartavla hängs i kyrka - Prästen: "Nu skrivs historia"

Det är uppenbart att altartavlan i S:t Pauli avbildar en sådan gnostisk tolkning av Första Mosebok. Den transsexuella kvinnan i trädet är vägvisare och kring frukten finns ingen ambivalens. Tvärtom kommenterar ansvarig präst Sofia Tunebro till SVT: "Det finns en positiv syn på kunskap, det finns äpplen spridda på många platser i denna tavla."

När ”Paradiset” erbjöds som altartavla till Skara Domkyrka år 2013 tackade biskop Åke Bonnier nej med hänvisning till att en kyrka som vill behandla alla lika inte bör ha en särskild altartavla för en speciell grupp (SvD 8/1-2013). Det är ett klokt resonemang.

Men problemen med altartavlan är faktiskt ännu större. För den innebär att hbtq-personer i S:t Pauli numera ska associera sig med en teologi som går på tvärs med kyrkans. Det skapar intrycket att det inte finns plats för dem i kristen tro – och det är väl knappast det budskap man vill förmedla?

Gnosticismen kolliderar inte med kristendomen i obetydliga detaljer, utan det rör fundamenten: skapelse och frälsning. Det är därför alla kyrkor tagit avstånd från den i 2 000 år. Att peka ut gnosticismen som vägen framåt för en kyrka som vill göra upp med sina synder mot sexuella minoriteter är att förvränga den kristna tron och underskatta traditionens potential.

Konsten är naturligtvis fri, och Ohlson ska måla det hon tycker är sant, vackert och viktigt. Dessutom är det viktigt att kyrkan är en plats dit hbtq-personer känner sig välkomna. Men en altartavla är inte bara ett konstverk, utan en del av kyrkans förkunnelse. Och kyrkan kan inte förlora sitt teologiska omdöme bara för att ärendet är angeläget. Tvärtom behövs det då mer än någonsin.

Läs också Tas bort eller hänga kvar? Nu är beslut fattat om kontroversiella hbtq-tavlan

Joel Halldorf

Joel Halldorf är teologie doktor och skribent på Dagens ledarsida.

Fler artiklar