Låt inte pingsten hamna i skymundan

Firar man bara de stora kristna festerna då får man med sig den kristna tron i sin helhet. Det menade den ortodoxe teologen Alexander Schmemann. Efter påsk och Kristi himmelsfärdsdag kommer pingst: Andens tid och den kristna kyrkans födelse. En festhelg som ofta kommer i skymundan för student- och bröllopsfirande.

Annandag pingst fick dessutom stryka på foten till förmån för nationaldagen för inte så länge sedan, utan större protester. Det är ett tecken i tiden, även om man inte kan beskylla staten för att pingsthelgen tenderar att få lite uppmärksamhet.

I början av 1900-talet svepte en Andens vind över Sverige och pingströrelsen etablerades. Även om man inte tillhörde församlingsrörelsen med Lewi Pethrus i spetsen, kunde man likväl höra till de pingstbetonade i Örebromissionen eller Svenska missionsförbundet.

Lika mycket som betoningen på att Anden förenade människor, blev det en vattendelare och bidrog till en kyrklighet som valde läger.

Så har det ofta varit med Anden i kyrkans historia. Karismatiska förnyelserörelser, ofta inomkyrkliga sådana, har nyupptäckt något väsentligt och vill bidra med detta i sin kyrka. Men över tid tenderar dessa rörelser att fastna i former som associeras till det man har upptäckt. Och fram växer en rörelse som snarare exkluderar och avgränsar än bejakar och inkluderar alla sorters andligt längtande människor. Vilket är motsägelsefullt just när det handlar om den heliga Anden.

När den första pingstdagen kom och lärjungarna som var samlade fylldes med helig Ande ”började de tala andra tungomål, med ord som Anden ingav dem”. Och de som hade rest till Jerusalem och såg detta hända kom från ”alla länder under himlen ... och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas (Apg 2:4-6).

När aposteln Petrus därefter tar till orda och berättar om Jesus Kristus: om påsken, himmelsfärden och nu Andens utgjutande, berörs lyssnarna och grips av en gemensam längtan efter Andens liv, trots att de kommer från olika platser och kulturer.

Och får man anta, när de tar emot detta nya liv, förblir de i sina uttryck och kulturer, men förenade genom Ande och tro. Respekten för den ”religiöse andre”, den som verkar främmande, var därför från början central.

Uttrycket den ”religiöse andre” kommer från Amos Yong, pingstteolog och professor vid Fuller Theological Seminary. Han är uppvuxen i USA, i pingströrelsen och son till en pingstpastor.

Som tonåring frågade han sin pappa vilken sorts kultur som var deras: om den var malaysisk, kinesisk eller amerikansk. Pappan svarade att sonen inte behövde bekymra sig om sånt: ”Du är kristen”.

Med tiden kom Yong att omvärderade detta och insåg i stället att hans kristna tro var både amerikansk och pingstbetonad, och dessutom formad av familjens historia och identitet som malaysisk och kinesisk.

Uppvaknandet, som han kallar det, blev viktigt för hans andliga resa som vuxen. Allt detta som han hade med sig, det som var integrerat med identiteten, inkluderades i hans tro snarare än exkluderades. Och betydelsen av hans nya vittnesbörd blev att den ”religiöse andre” inte bara fanns någon annanstans. Denna fanns i hans eget liv. Den upptäckten blev avgörande i förhållande till andra troende.

Apostlagärningarnas andra kapitel bekräftade hans erfarenhet: att Kristi kropp, kyrkan, från början konstituerades genom många olika tungor, kulturer och språk. Ändå fanns en enhet. Genom Anden hörde alla evangeliet på sitt språk.

I en pluralistisk och global kyrka blir de olika kulturerna inte bara det som skiljer kristna åt. Just mångfalden kan också vara ett tecken på Andens liv och mana till enhet.

Det behövs en andlig urskiljning för att se och bejaka trons många ansikten färgade av vitt skilda kulturer. Och i varje karismatisk förnyelsevåg behöver det finnas en vaksamhet så att den inte blir onödigt avgränsande och exkluderande.

Andens liv och en kyrka med stor kulturell bredd går hand i hand. Så var det när kyrkan föddes och så måste det fortsatt vara.

Kom helig Ande!