Den frikyrkliga traditionen är allt annat än grund

Gräv där du står, brukar pastor Peter Halldorf säga. Det han syftar på är att stå kvar i sin tradition och utforska djupen som finns i den. Jag är rotad i frikyrklig väckelsekristen tradition. En felaktig föreställning är att det skulle utesluta glädjen av att berikas av andra kyrkotraditioners liturgi, teologer och texter.

Det finns skatter att gräva efter i alla kyrkliga traditioner.

—  Fredrik Wenell

I mitt teologiska arbete har jag funnit favoriter i såväl den romersk katolska som i den lutherska traditionen. Teologer som fått mig att se andra och fascinerande sidor av tron. På ett liknande sätt berikades och breddades tron de år jag arbetade på Sveriges kristna råd med barn och ungdomsfrågor. Samtalen, engagemanget och utbytet med andra kyrkliga traditioner lärde mig mer om den kristna tron. Det finns skatter att gräva efter i alla kyrkliga traditioner.

Trots det är det en hel del som betraktar de frikyrkliga traditionerna som motsatsen till djup. Någon kanske undrar: hur många spadtag kan man ta innan spaden tar i sten?

En del har upplevt väckelsetraditionen alltför grund och därför känt sig tvingade att söka sig till andra traditioner. För mig har det blivit precis tvärtom. Jag har upptäckt rikedomen i att söka mer i precis i den tradition jag blivit en del av.

Det slog mig återigen för inte så länge sedan. Varje månad möter jag sedan flera år några vänner på teologiska lunchsamtal. Förra tillfällets läsning utgjordes av ett par artiklar av teologen Andreas Nordlander om väckelsekristen ekoteologi. Väckelsekristen ekoteologi – är det ens möjligt? Är inte den traditionen bara intresserad av frälsa människor till himlen och helt ointresserade av skapelsen?

Och ärligt talat så ligger det något i det. I mötet med en tilltagande modernisering kom tron för dessa rörelser alltmer att handla om själarna men inte sälarna. Allt ska ju ändå förgås.

Men Nordlander visar att i väckelsekristen tradition finns det också skatter som är värda att gräva efter i sökandet efter en hållbar ekoteologi.

[ Så miljömedvetna är samfundsledarna ]

Han visar att Charles Wesley med inspiration från pietisten Johann Arndt uppmuntrade till kontemplation av naturens skönhet som en uppenbarelse av Guds vishet. Wesley placerade Jesus i skapelsen centrum. Han är den i vilket “allting hålls samman”. Skapelsen uppfattades alltså som laddad med Gudsnärvaro.

En närvaro som i sin tur gjorde att förtröstan på Guds fulla kontroll helt avgörande. För naturen är inte bara vackra solnedgångar utan också stormande hav som har slukat många familjeförsörjare. En sådan syn på skapelsen får naturligtvis såväl etiska som teologiska konsekvenser. Naturen bör visas en vördnad och vårdas med respekt eftersom det är Guds skapelse och inte människans.

Det finns med andra ord många skatter att gräva efter i alla kyrkliga traditioner, även i den väckelsekristna.

[ Joel Halldorf: Ett gott liv måste handla om mer än dyra prylar ]