Åsa Linderborg: När krisen kom hjälpte inte Karl Marx

Efter tio år i hetluften väljer Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg att sluta för att fokusera mer på det egna skrivandet. I Dagens podd berättar författaren och journalisten om framtidsplanerna, uppväxten, drevet kring teaterchefen Benny Fredriksson och längtan efter en tro.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

– Jag har försökt att sluta som kulturchef i tre år, säger Åsa Linderborg med ett stillsamt leende strax efter vi mötts och slagit på intervjumikrofonen.

Hon beskriver arbetet med budget- och personalansvar mitt i en kristid för mediebranschen som tufft och slitsamt. Just nu är den tidigare kulturchefen tjänstledig för ett (än så länge hemligt) skrivprojekt. Men i januari inleder hon ett nytt kapitel i livet och en ny tjänst på Aftonbladet.

– Jag vill möta människor och skriva om klyftorna mellan stad och land, mellan etablissemang och vanligt folk. Jag vill koncentrera mig på Sverige och på de berättelser som finns här. Jag har velat göra det här länge, men det tog tre år och lika många chefredaktörer att få igenom det.

Det har gått ett och ett halvt år sedan Åsa Linderborgs genomgick en stor livskris. Botten nåddes i samband med teaterchefen Benny Fredrikssons självmord. Fredriksson var tidigare chef för Kulturhuset, Stadsteatern i Stockholm men avgick efter att Aftonbladet i en serie artiklar granskat hans ledarstil. Åsa Linderborg var själv inte ansvarig för granskningen, men skrev flera vassa texter om Fredrikssons ledarstil. Något som lyftes fram i samband med teaterchefens död.

– Den händelsen har förmörkat mitt liv. Det är svårt att prata om det. Jag kan inte begära människors förtroende. Samtidigt är det väldigt magstarkt att anklaga någon för att en annan människa tar sitt liv.

Var hämtade du kraft under den här tiden?

– Jag önskar att jag hade en gudstro, jag önskar verkligen det. För man blir väldig ensam i ett sådant där läge.

Åsa Linderborg berättar att hon mitt i krisen skickade ett desperat mejl till sin vän, chefredaktören och vänsterdebattören Göran Greider.

– Jag minns att jag skrev till Göran och frågade om vad jag skulle göra, för jag var så bottenlöst ledsen. Han svarade att han tyckte att jag skulle köpa en hund, eller odla en trädgård. Men jag har varken hund eller trädgårdsintresse. Men så skrev han också att när han är riktigt ledsen så har han alltid sin gudstro att ta till. Då kände jag en sådan avund över att jag inte har det där.

– Självklart hämtar jag mycket energi hos familj och vänner. Men jag har liksom ingenting annat. När det gäller privat sorg hjälper inte Karl Marx och andra jag vänt mig till genom livet. Jag har ingen nytta av dem i sådana här lägen.

Lyssna på hela podden med Åsa Linderborg här.
 

Vad tänker du kring Benny Fredriksson-publiceringarna i dag, ångrar du något?

– Jag är faktiskt den enda som offentligt bett om ursäkt i allt det här. Och när jag tänker tillbaka kan jag känna en bitterhet över att jag stod så ensam.

Hur har den här händelsen förändrat dig?

– Det här har förändrat min syn på hur man skriver om människor. Jag är betydligt mer ödmjuk i dag. Jag tror inte att journalistik dödar, men det är klart att det komplicerar tillvaron för människor och det behöver man ha med sig, även om det är makthavare som granskas.

Åsa Linderborg talar långmält och engagerat samtidigt. Det finns en nerv över hennes sätt att uttrycka sig som man kan känna igen från hennes ledare och krönikor. Texterna väcker ofta starka känslor. Själv ser Linderborg inte något egenvärde i att uppröra och gå emot koncensus i det offentliga samtalet. Ändå blir det ofta så.

– Det är väldigt mycket är masspsykoser i Sverige. Alla springer på samma boll samtidigt, konstaterar hon.

Är det unikt för Sverige?

– Ja, jag tycker nog det. Vi är väldigt snabba på att säga vad som är en bra eller dålig åsikt eller ett ont eller gott perspektiv. Jag är mycket i Norge och där upplever jag ett helt annat samtalsklimat. säger hon eftertänksamt.

År 2007 kom Åsa Linderborg ut med sin självbiografiska uppväxtroman ”Mig äger ingen”. En smärtsam men också kärleksfull berättelse om att växa upp med missbruk och fattigdom i familjen.

– Jag är nog väldigt förknippad med den boken. Men jag står för den, det är min berättelse.

Boken handlar mycket om försoning, är det viktigt för dig?

– Ja, man ska söka försoning. Det kanske inte alltid går, det är svårt att vara människa. Men jag tycker att man ska försöka. Min pappa valde alkoholen framför mig, och jag måste jag få uttrycka att det var ett svek. Men jag har också fått otroligt mycket gott från honom och det har varit viktigt att söka försoning både med honom och med min mamma som lämnade mig och pappa. Och jag hade nog inte kunnat skriva boken om jag inte visste att mamma älskade mig villkorslöst.

Förra året Linderborg och Göran Greider ut med boken ”Det populistiska manifestet”, där beskrivs bland annat Jesus som en slags vänsterpopulist.

– Jesus var ju en historisk figur­ som tog fajten mot eliten, det tycker jag är en helt adekvat tolkning. Ja, Jesus hade nog förekommit på ännu fler ställen om Göran hade fått bestämma. Jag undrar om det kanske till och med slank igenom något stycke i boken om Bergspredikan också när jag tänker efter, säger hon och skrattar.

Från poddinspelningen.
Foto: Malin Aronsson

Jag söker mig gärna till kyrkor. Jag älskar kyrkorummet och är en ganska frekvent kyrkobesökare. Det ger stillhet och ro, men jag får liksom inte den hjälpen som kristna får därinne. Jag går ändå därifrån tom.

 

Hur har du det med Gud i dag?

– Jag skulle tycka att det vore jätteskönt om det fanns en Gud som lyssnade på de behov vi människor har och som kunde fixa alltihop. Men jag tvivlar.

– Jag söker mig gärna till kyrkor. Jag älskar kyrkorummet och är en ganska frekvent kyrkobesökare. Det ger stillhet och ro, men jag får liksom inte den hjälpen som kristna får därinne. Jag går ändå därifrån tom.

Åsa Linderborg tystnar för några sekunder. Intervjun börjar lida mot sitt slut. Men innan vi bryter upp börjar hon plötsligt att berätta om en upplevelse hon faktiskt beskriver som närmast religiös.

– Det var en helt vanlig helg. Jag satt och jobbade som vanligt, solen sken in genom fönstret och jag såg hur ljuset föll över mina barn och plötsligt gick det upp för mig att det där är ju två människor som jag verkligen vill lära känna på djupet. Jag fylldes av en sådan enorm kärlek och ansvarskänsla. Det var också då jag bestämde mig för att skriva ner min egen berättelse, det som blev ”Mig äger ingen”.

Åsa Linderborg beskriver hur hon sedan dess burit med sig och återkommit till bilden av sina två barn där i fönstret.

– Med tiden har det nästan blivit som en slags altartavla eller ett kyrkfönster där solen skiner in och ger dem konturer.

– Det är så starkt, jag börjar nästan gråta nu när jag tänker på det. Den bilden återkommer jag ständigt till. Mina barn är en slags sockel i livet, säger hon med tacksamhet i rösten.

Mer från podden Dagens människa

Alla tidigare artiklar

Fakta:

Ålder: 51 år.

Bor: Stockholm.

Född: Västerås.

Yrke: Journalist och författare, tidigare kulturchef på Aftonbladet. Hennes mest kända bok är den självbiografiska ”Mig äger ingen” från 2007 som också filmatiserats.

Aktuell: Har nyss slutat sin tjänst som kulturchef på Aftonbladet för att satsa mer på det egna skrivandet.

Fakta:

Hör Åsa Linderborg om:

Varför hon sätter på ”The Winner takes it all” när hon är nöjd med text.

Likheter mellan torgmöten i vänsterrörelsen och i frikyrkan.

Saknaden efter ideologier i den svenska debatten.

Dagengalan
Foto: Samuel Björk
Foto: Samuel Björk
Karismatiska väckelsen 50 år
Karismatiska väckelsen i Umeå
Foto: Ivar Lundgren
Foto: Ivar Lundgren