Karin Wiborn blev retad för att hon var pastorsbarn

Hon var stockholmstjejen som flyttade till Tranås och blev retad för att hon var pastorsbarn. Samtidigt kunde hon i församlingen trotsa blygheten och formas till ledare.
Karin Wiborn är djupt tacksam över vad kyrkan fick betyda för henne under uppväxten.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Som pastorsbarn är det inte ovanligt att man får uppleva flera flyttar. Karin Wiborn är inget undantag. Födelseorten, Matfors i Medelpad, har hon inga minnen av alls. Familjen flyttade när hon bara var ett halvår gammal.

– Men jag har känt starkt för Matfors när jag återvänt dit. Det är en märklig upplevelse att möta människor som bytt blöja på en, säger hon och skrattar.

Familjen bodde en kort period i Rotebro, men flyttade sedan till Enskede i södra Stockholm. Hennes pappa var pastor i Enskede baptistförsamling, som i dag heter Triangelkyrkan. Det var därför inte så konstigt att hon fick vara mycket i kyrkan, men det var inget som hon protesterade mot, det var som ett andra hem. Hon trivdes också med vänner och i skolan i Stockholm. I fyran fick dock hennes pappa en tjänst som pastor i Tranås i Småland.

– För mig var inte flytten dit helt bra. Jag märkte av en lite snävare mentalitet. Att vara pastorsbarn var inte konstigt i Enskede för där hade alla föräldrar konstiga yrken. I Tranås jobbade man på Stiga eller i pälsindustrin så jag blev mer utpekad. Och min stockholmsdialekt utmärkte mig, säger hon.

Räddningen var att hon kom till en stor och levande församling, Tranås baptistförsamling. Om hon i skolan var sedd över axeln så blev hon i kyrkan närmast upphöjd som dotter till pastorn. Det var en kluvenhet hon fick hantera.

– Det var inte helt enkelt, säger hon.

Om det varit få kristna barn i Enskede så fanns det massor i frikyrkotäta Tranås. Och det fanns många aktiviteter att engagera sig i, som barnkörer och scoutliknande verksamhet.

– Det var en väldigt tät gemenskap bland barn och ungdomar.

Läs mer: ”Karin Wiborn som ung var en tjej man såg upp till”

 

Karin kände sig aldrig kvävd i församlingen, inte heller när hon blev äldre. Därför fanns inte behovet av att göra uppror och leva livet utanför kyrkan. Istället fick hon den möjligheten att utvecklas i församlingen.

– Det var en andlighet som var väldigt spännande under 1970-talet. Det fanns en social vakenhet, en omsorg om världen. På ”Tonår” i kyrkan skrev vi brev till Amnesty och sedan engagerade vi oss mot kärnkraft. De aktuella frågorna fanns mitt i det kristna arbetet, säger hon.

– Samtidigt var det väldigt fromt. Vi åkte också på Jesuskonferenser och ordnade bönenätter, både delarna var naturliga.

Som liten tog hon inte så mycket plats i gemenskapen, och att hon en dag skulle bli ledare för Baptistsamfundet och senare generalsekreterare i Sveriges kristna råd fanns inte i hennes föreställningsvärld. Hon såg sig som lite blyg och tillbakadragen, men fick ta ansvar som hjälpledare i söndagsskolan och i scouterna.

– Sedan var jag inte mer än 15 år när vi startade en ungdomskör. Vi hade varit på en Jesuskonferens och blivit inspirerade, så jag tog min gitarr och startade kören. Nu när jag ser tillbaka inser jag att jag var väldigt liten, men jag tog ett jättestort ansvar och höll i bibelstudier. Jag tror att jag kände mig kallad, säger hon.

Hennes pappa hjälpte och stöttade henne, hon kunde fråga honom om råd om tron och Bibeln. Församlingen gav också ungdomarna stort utrymme.

– Vi fick ta hand om gudstjänster, och vi fick sjunga ihop med vuxenkören. Det var väldigt ömsint, säger hon.

När Karin som barn funderade över framtiden var det med föräldrarnas yrken som utgångspunkt. Eftersom hennes mamma var sjuksköterska så var det en bana hon kunde tänka sig, kanske också att bli pastor. Att hon var kvinna såg hon inte som ett problem för tjänst i kyrkan.

– Jag förstår nu att det då egentligen inte fanns väldigt många kvinnliga pastorer i Baptistsamfundet. Men i Tranås var Ulla Bardh (Sveriges första kvinnliga baptistpastor) uppväxt, och distriktet hade en kvinnlig föreståndare. Så jag är uppvuxen med att det är självklart, säger hon.

Hon var dock inte övertygad om att det var pastor hon skulle bli. Hon gjorde ett år som ungdomsvolontär, och blev där uppmuntrad att börja på Betelseminariet. Karin hade dock flera motiv för att studera teologi, allt i 1970-talets kristna andlighet var inte positivt och hon ville själv finna svar i kontroversiella frågor.

– Jag är inte ensam om att ha sett ”Som en tjuv om natten” och bli rädd för att bli lämnad ensam kvar. Jag tror det präglade min generation och jag kan fortfarande känna en gnutta ilska över det. Ibland tror jag att skälet till att jag läste teologi var att jag ville få självförtroende att tolka de texter som kan missbrukas.

Men det krävdes stort mod för att börja på Betelseminariet. Karin var inte en person som älskade att plugga, och hon hade inte speciellt bra betyg när hon lämnade gymnasiet.

– Mina föräldrar var akademiskt lagda, och jag ger mig inte gärna in i diskussioner med min mamma, för hon brukar alltid vinna. Själv är jag inte det. Att jag inte haft en teol. kand. har jag nästan skämts för, men nu närmar jag mig 60 år, så nu får det vara.

Även om åren har gått upplever hon fortfarande att barndomen är nära. När hon för två år sedan hade återträff med ungdomsgänget blev det samma kontakt och känsla som för 45 år sedan. Minnena från barndomen kom tillbaka.

Om du ser tillbaka, vad skulle du velat göra annorlunda då?

– Det är en svår fråga. Det fanns ett drag av blyghet när jag var barn, och jag skulle kunna önska att jag varit modigare, jag tycker att jag är det i dag. Annars kan jag tänka mig att leva om mitt liv.

Fakta:

Karin Wiborn

Född: 1960

Yrke: Generalsekreterare för Sveriges kristna råd (SKR)

Känd för: I sitt tidigare uppdrag som baptistsamfundets ledare var hon en bidragande kraft i formandet av det nya samfundet som i dag heter Equmeniakyrkan. I sin roll i SKR har hon bland annat drivit frågan om familjeåterförening för flyktningar.