Kyrkan och feminismen

Kvinnoprästfrågan dryftades i Svenska kyrkan under hela 1900-talet. Man kan därför förstå de politiska krafter som krävde lika villkor för kvinnor och män till kyrkans ämbeten; prästerna var ju ändå statstjänstemän och då borde det råda likhet inför lagen! Ecklesiastikministrarna Tage Erlander (vid mitten av 1940-talet) och (tio år senare) Ragnar Edenman bidrog båda till att kyrkomötet så småningom gav sitt ja till reformen. Från ett sekulariserat perspektiv var det ett givet sätt att resonera. Dessutom anade nog de socialdemokratiska politikerna som drev denna fråga hårt att ett inflöde av kvinnor till kyrkan skulle driva densamma i mindre konservativ riktning. Och så blev det. Även om Margit Sahlin, en av de första kvinnor som vigdes till präst på Palmsöndagen 1960, var en traditionell typ och inte vad jag vet önskade kalla sig feminist så bildade hon ingen skola. Hon verkar ha varit en både from och bildad person, en som man skulle velat lära känna, en möjlig andlig mor. Men tyvärr finns det ingen “Sahlin-tradition” bland prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan. I stället kom “kvinnliga präster” att associeras med liberal teologi.