Till minne av Uno Davidson

En fackla har slocknat. Uno Davidson har gått ur tiden. Få undgick hans personliga lyskraft innan livslågan flämtade. En nedärvd närvaro vars kvalitéer kom väl till pass i väckelsemötet. Det var i detta forum som hans lidelse märktes. En passion som anknöt till en gudomlig utkorelse vid väckelsen i Huskvarna 1948. Efter teologiska studier vid Missionsskolan på Lidingö tjänstgjorde Uno som pastor på Visingsö. Men det var till evangelistens ämbete som hans håg stod, inte till herdens. En upplevelse som delades av en större krets än begränsad till en personlig känsla: Uno blev först kallad till Jönköping som distriktsevangelist, sedan evangelist i Svenska Missionsförbundet. Hans karisma bröt igenom i oförställd folklighet. Konstlad förställning förstod han sig inte på. I synnerhet inte när den uppträdde i fromma kläder. Folket älskade Uno, förkunnaren som var budskapet. Och i stil låg närmare Karl Agathon Essloff än Frank Mangs. Vi hörde honom aldrig ange antal människor som lämnat sig åt Gud vid hans väckelsemöten. Det kunde andra göra. En ekumenisk satsning i Eksjö 1971 började med tältmöten i augusti. Det folkliga intresset ökade i takt med människor som var sökta av Gud. När höstkylan satte stopp för tältmötesbesöken fortsatte det andliga skeendet i fädernas kyrka och höll på ända fram till advent; en sällsam besökelsetid då Uno Davidson och Åke Joelsson fanns vid frontlinjen. Som träskulpturer växer fram ur konstfärdiga händer – Uno utbildades som skulptör vid Tibro Hanverksakademi – gestaltades förkunnelsen om en nödvändig tillvändhet till Jesus Kristus ur Uno Davidsons rikt utrustade personlighet. I samspråk med kollegor är vi överens om att minnena står i kö vid tanke på denne välsignade evangelist som vi så helhjärtat uppskattat och nu saknar. Och som nu förhöjer tonläget i den himmelska kören.