Hur ska vi fostra barnen då?

Alf B Svenssons debattartikel (Dagen 23 november) gjorde mig minst sagt bekymrad. Löpande presenterades påstående efter påstående som inte bara saknar vetenskaplig grund, utan som också brister på ren begreppsnivå. Nog för att jag håller med om grundtesen (bemöt pojkar och flickor olika), men flera av dessa påståenden måste bemötas i sak.

Jag håller med Svensson, dagens genusarbete är inte perfekt. Frågan är bara, hur ska vi göra det bättre? Forskning och spridandet av kunskap är självklart en oerhört viktig del i vilket förändringsarbete som helst, inte minst gällande genusfrågor. Av denna anledning skulle jag vilja bemöta några av de påståenden som i Svenssons debattartikel presenteras som fakta.

Läs vidare: Alf B Svensson: Bemöt pojkar och flickor olika

Artikeln inleds med att beskriva männen som de stora förlorarna. Visst, kvinnor har högre utbildning än män. Men får de mer attraktiva jobb? Knappast. Kvinnor tjänar fortfarande sämre än män, trots högre utbildning. Påståendet att män skulle lida av ohälsa i större utsträckning än kvinnor stämmer inte heller. Folkhälsomyndighetens senaste rapport visar tydligt att motsatsen råder. Inte heller Svenssons tankar om män och testosteron verkar det finnas något särskilt stöd för. Det finns många väl kända neuroendokrinologer som motsäger även denna punkt. Allt detta går att finna några enkla googlingar bort (och även på större forskningsdatabaser för den intresserade). Ytterligare en mängd uttalanden saknar grund eller kan åtminstone ifrågasättas på en rad punkter, men av utrymmesmässiga skäl får jag stanna här.

Jag ska poängtera att jag håller med om Svenssons grundtes – vi behöver medvetet fostra pojkar och flickor olika. Alla människor bör bemötas olika, utifrån sina unika förutsättningar. Men hur?

Vi människor formar varandra på ett nästintill oändligt sätt. Även om vi vid födseln har vissa grundläggande förutsättningar så är de första åren är oerhört viktiga för hjärnans tillväxt. Under dessa år försvinner mängder av de kopplingar (synapser) vi har i hjärnan om de inte används. Därefter är vi fortfarande oändligt formbara – varje situation kan påverka vår hjärna, vårt beteende och vår hälsa (den intresserade kan googla "epigenetik" för vidare läsning om detta).

Läs även: Christian Eidevald: Förenkla inte om könsroller

Jag har aldrig hört någon på allvar mena att kvinnor och mäns hjärnor ser exakt likadana ut. Vi vet att det finns såväl gruppmässiga som individuella variationer. Vad jag däremot tror att många undrar är vad dessa skillnader beror på, hur påverkbara de är och vad vi i så fall vill göra åt det. För att fortsätta med Svenssons exempel om barns språkutveckling finns det till exempel en rad studier som visar att vuxna använder ett mer avancerat språk med flickor. Detta sätter fingret på frågan om hönan och ägget, vilket är en pågående diskussion inom psykologisk forskning och alltså inget någon av oss kan fastställa i dag.

Alla har vi könsstereotypa uppfattningar, vare sig vi vill det eller inte. Genom samspelet med barn visar vi detta mer eller mindre – hur vi pratar med barn är bara ett av flera exempel. Barn formas även till stor del i sin lek. Svensson beskriver till exempel en önskan om att pojkar ska utveckla sin empati och sociala kompetens men verkar samtidigt ställa sig emot att påverka barns lek. Detta är enligt mig helt obegripligt. Ett barn som kontinuerligt uppmuntras att mata, natta och sköta sina dockor får allra troligast en annan vårdande förmåga än ett barn som dag efter dag bygger med lego och kör bilbana. Detta är inget radikalt påstående – det bygger helt enkelt på en väl belagd föreställning om att en stor del av barns inlärning sker via lek och samspel.

Läs mer: Frikyrkan har mycket att lära av radikalfeminismen

Det finns, som Svensson säger, goda skäl att tro att vi alla drabbas av könsstereotypa fördomar. Om människor bemöts utifrån generaliserade förväntningar snarare än individuella förmågor kan detta innebära stora påfrestningar för folkhälsan. Det är enligt mig därför dags att vi börjar uppmuntra barn till mer varierad lek, och att vi på allvar inser våra fördomar om kön (så att vi äntligen kan börja åsidosätta dem).

Till skillnad från Svensson anser jag att det är omöjligt att ta av sig sina ideologiska glasögon. Däremot tycker jag att det är oerhört viktigt att vi är tydliga med dem. Jag skulle till exempel gärna se var Svensson hämtar sina anspråk från, då de presenteras som fakta men verkar snarare vara väl paketerade åsikter (eller glasögon). Mig veterligen finns det nämligen inga studier på att kvinnor inte vill ha sex med någon de dagen efter glömt namnet på?

Julia Tideström, psykolog­student och engagerad i psykologi­gruppen.se