Absurt med abort i grundlagen

Hur det står till med människovärdet i vårt samhälle? Vad är ett människoliv? När har det rätt till liv? Finns det någon fråga som är viktigare för oss att fundera över? Enligt FN:s mänskliga rättigheter har varje människa rätt till liv. Alla har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.

Ändå räknar många inte med det lilla, ofödda livet som en person, värd att akta, värd att respektera. Ändå stoppas många små människohjärtan från att slå – varje dag. Som läkaren Albert Schweizer uttryckte det: Tappar man respekten för det lilla livet tappar man snart respekten för det större.

Det var under fredsarbetet efter andra världskrigets slut för 80 år sedan som man formulerade deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Orsaken var just denna – att man aldrig ska kunna rösta bort människors rätt att få leva.

Existensen av internationella konventioner är ett ständigt problem, både för nyttoetikern och för dem som anser att demokratin klarar av att ersätta absoluta värden med majoritetsuppfattningar.

I dag ser vi tyvärr hur sekulariseringen ersätter en kristen människosyn, och fler och fler människor fråntas sitt människovärde. Samhället accepterar avslutandet av oönskade och oplanerade individers liv, och i växande grad även människor med nedsatt funktion och dåliga anlag. Gränserna flyttas och människan blir objekt i stället för subjekt. SMER föreslår utökade forskningsmöjligheter på mänskliga celler från 14 dagar till en månad – människan tillåts bli ett medel för forskning och inte ett mål i sig självt. Dödshjälpsförespråkare flyttar hela tiden gränserna och vi befinner oss på ett sluttande plan.

Ska verkligen aborträtten också införas i grundlagen? Räcker det inte med att vi har en av västvärldens liberalaste abortlagar? Grundlagar ska vara begränsade. De ska behandla viktiga principer på en väldigt övergripande nivå, inte ta upp specifika frågor eller avvägningar i enskilda frågeställningar.

Har vi i vår tid drabbats av ett slags storhetsvansinne? Vi verkar tro att det vi råkar tycka just nu är eviga sanningar. Det är en omogen inställning och tyder på historielöshet. Tänk bara på den vetenskapliga utvecklingen av fosterkirurgi: nyligen lyckades man genetiskt korrigera och bota från den livshotande sjukdomen spinal atrofi. Dessa forskningsframsteg kommer på sikt att kräva en förändring av fostrets rättsskydd.

Vilket ansvar tar vi på oss när lägger in en ”dödens kultur” i vår främsta lagtext där människolivets helgd och ”livets kultur” borde ha första platsen, i samklang med FN:s deklaration? Vad får det för påverkan på våra attityder och tänkande kring människolivets värde?