De nya bidragsreglerna kommer förlama kyrkorna

I veckorna ska samtliga samfund som omfattas av statens samfundsbidrag (SST) rapportera medlemmar, och så kallade återkommande besökare ska registreras hos SST, för att samfunden ska kunna ta del av bidragen. Det kan verka relativt enkelt – inom exempelvis Svenska kyrkan rapporterar man efter varje gudstjänst hur många som närvarat, och dessa siffror skrivs in i nätta kolumner på ett papper.

Men SST tar det ett steg längre. Varje "betjänad" medlem, som de kallar det, ska kontaktas, godkännas och kunna intyga när och på vilket sätt de är kopplade till verksamheten. Det finns en god tanke bakom detta: bidrag ska inte gå till organisationer som skriver upp påhittade besökare för att få mer pengar. Det måste kontrolleras. Fusk ska bort.

Men som så ofta är det i det finstilta som djävulen gömmer sig. För att fortsatt få bidrag ska varje enskild betjänad medlem – såväl återkommande besökare som registrerad medlem – intygas vartannat år.

När jag först hörde detta tänkte jag i svenskyrkliga termer. Det vill säga: "Så omständligt, hoppas kansliet har anställt tillräckligt" – och gick vidare. Men SST är inte till för Svenska kyrkan, eftersom de inte tar emot just detta bidrag. Bidraget går till Sveriges övriga samfund. De som till stor del är beroende av pengarna för sin existens. Vissa verksamheter är till och med helt beroende av att samfundet får bidraget. Då pratar vi inte om kommunikatörer eller kanslister som ska registrera betjänade personer - vi pratar om fängelsepräster, församlingspedagoger och andra för kyrkan väsentliga verksamheter som riskerar att helt utebli.

De samfund som nu förväntas registrera vilka som under föregående år var "betjänade", behöver kontakta dessa personer, se till att de godkänner att betecknas som sådana och därefter registrera dem i en särskild databas – de har varken tid, pengar eller resurser att genomföra detta. I församlingar där till exempel två präster/pastorer delar på en heltidstjänst, vilket inte är ovanligt i just dessa samfund, måste antingen en eller båda nu lägga veckor av sin arbetstid på något helt annat än det de blivit vigda till.

I rikare samfund, som Svenska kyrkan, där man har råd med flera anställda kanslister och registratorer, hade detta kunnat outsourcas och möjligen varit ett klagoämne vid lunchbordet. Men i det här fallet förlamar man en församlings förmåga att göra just det som bidraget är tänkt att främja: att fira gudstjänst i gemenskap. När prästerna/pastorerna tvingas lägga – betald eller obetald – arbetstid på att lösa detta administrativa kaos, är det inte fusket som drabbas, utan gudstjänsterna.

Bidraget har alltid satt Sveriges samfund i en särskilt utsatt position i sin relation till staten. Men dessa nya regler är rent ut sagt förlamande. Man har skapat ett administrativt kaos för de samfund som har allra minst möjlighet att hantera det. Att detta skulle göras en gång hade varit överkomligt. Men det ska ske vartannat år. Vartannat år förlamas samfunden av staten.

Nya regler för SST-bidrag riskerar ge frikyrkorna mindre del av kakan

En uppenbar fråga kvarstår: Vad är egentligen poängen med att vartannat år registrera dem som är "återkommande" eller aktivt deltar i en församling? Är inte själva poängen att de just är återkommande – det vill säga, att de inte förändras? Har jag en gång intygat att jag finns och regelbundet besöker en viss plats, varför måste jag göra det igen vartannat år? Förvisso finns det gott syfte när exempelvis utflyttade församlingsmedlemmar behöver registreras. Men bör då inte lösningen helt enkelt vara att avregistrera den enskilde medlemmen när dess medlemsstatus förändras, inte varje enskild medlem vartannat år?

Det går att spekulera kring varför, och framför allt vilka, som misstänks ha fuskat med bidragen så till den grad att regeringen känner sig tvingad att införa dessa huvudlösa metoder. Oavsett vilka som avses är metoden för att komma åt dem orimlig. Misstänker man att en eller flera föreningar fuskar – varför inte granska just dem? Så fungerar alla typer av tillstånd och bidrag. Om en restaurang får så lite som en varning om risken att bli av med tillståndet, granskas verksamheten nästan dagligen. Varför svepa med alla för att komma åt några få?