Förbättra tiggarnas hemmiljö

I sin debattartikel i Dagens Nyheter (13/8) presenterade riksdagsledamoten Cecilia Magnusson (M) fyra olika lösningar på problemet med gatutiggeriet i Sverige: Att fortsätta dagens politik, att låta kommunerna ombesörja inkvartering och försörjning av tiggarna, att etablera en form av asylgrund för romska migranter eller att införa ett totalförbud mot tiggeri.

Magnusson landade i slutsatsen att det enda rimliga alternativet är det fjärde, att förbjuda tiggeriet. Det väcker en avgörande fråga: Vilket problem är det egentligen som vi försöker lösa?

Är problemet att det finns medmänniskor, även inom EU, som lever i sådan misär att de tvingas till tiggeri – eller är problemet att deras misär förstör vår utsikt över närköpets entré?

Om vi tycker att människors lidande är okej så länge vi slipper se det, då kan ett tiggeri­förbud mycket väl vara lösningen. På samma sätt skulle vi kunna lösa våra problem med Syrien, Irak, Gaza och Ukrain­a genom att stänga av tv:n och sluta läsa tidningar.

Men om vi bestämmer oss för att våra medmänniskor förtjänar bättre än så, då måste vi också söka andra lösningar än de fyra redan nämnda.

Inom Hoppets Stjärna har vi i över 40 år byggt vår bistånds- och utvecklingsverksamhet på den femte lösningen: Att hjälpa behövande på plats i sina hemländer. Att råda bot på den misär som driver dem till att lämna sina hem, sina nära och kära för att under förnedrande former lägga sitt öde i händerna på passerande främlingars välvilja.

Bland annat har vi alltsedan revolutionen i Rumänie­n 1989 uthålligt arbetat för att ge funktionsnedsatta barn och deras familjer ett värdigt liv. Genom långvarig samverkan med lokala myndigheter, eldsjälar och kyrkor har vi och vår moder­organisation Tältmissionen byggt upp ett gediget förtroende­kapital, samtidigt som vi fått allt djupare förståelse för situationen i landet. Många av de tiggare vi i dag ser på Sveriges gator är rumäner, och majoriteten av dessa tillhör landets romska minoritet.

Att det är just de som sökt sig till Sverige är ingen slump. Romerna har diskriminerats, förtalats och förföljts ända sedan medeltiden, och lika länge har de tillhört samhällets bottenskikt i Rumänien.

Under Nicolae Ceauescus diktaturstyre förbjöds deras nomadiserande livsstil så att de tvingades bli bofasta; en tillvaro lika främmande för dem som det skulle vara för oss svenskar att över en natt tvingas bli nomader.

I dag finns ett 40-tal över­befolkade romska byar i Rumänska Moldavien i landets nordöstra del. Stora familjer trängs ofta i halvfärdiga hus som saknar allt från uppvärmning och isolering till dörrar, fönster och tak – och detta i ett område där vinterkylan kan krypa ner mot 17 minusgrader. Efter eurokrisen 2010 förvärrades romernas situation ytterligare, och allt detta har drivit dem att nu söka sig hit till våra gator.

I min hemstad Örnsköldsvik mötte jag nyligen Neculai Stamgagiu, en rumänsk tiggare från en by vid namn Valea Seacã i Rumänska Moldavien, och insåg att jag själv sett det hus han kämpar för att färdigställa. Så sent som i våras besökte jag nämligen denna romska by och möttes av rader med tomma, ofärdiga stugor. Jag fick veta att många familjer rest bort för att försöka tigga ihop pengar till sina hem.

Resan skulle ha lämnat mig med en känsla av hopplöshet om jag inte också fått besöka romerbyn Slobocea i samma område. För tio år sedan var den byn i värre skick än Valea Seacã– men allt förändrades, när pastor Emanoil Caileanu startade ett socialt och kyrkligt arbete med stöd av Hoppets Stjärna och Tältmissionen.

I dag har byborna fått sina grundläggande humanitära behov tillgodosedda, och kriminaliteten har minskat drastiskt i takt med att välmåendet har ökat. Alla barn, även flickorna, går nu i skolan – och jag kan lova dig att du inte hittar många tiggare i Sverige från Slobocea.

Att hjälpa romerna få ett värdigt liv i sina hembyar, är den femte och vettiga lösningen. Den satsar vi nu vidare på med förnyad kraft.

Lennart Eriksson, Internationellt ansvarig för Hoppets stjärna och Tältmissionen