Situationen i Gaza kräver omedelbar förändring

Hans-Erik Bylund skriver i sin debattartikel om vikten av att hålla båda ögonen öppna – att aldrig ställa sig ensidigt på Israels sida på bekostnad av solidariteten med det palestinska folket. Jag instämmer helt. Inte heller motsatsen är en väg framåt. Jag sörjer över att vi så ofta misslyckas med att hålla denna svåra men nödvändiga balans. Jag sörjer också över hur både antisemitism och islamofobi växer sig starkare världen över, även här i Sverige.

Vi får inte dras med i den polariserade debatten. Alla människor är skapade till Guds avbild, lika i värdighet och värde. Vi måste därför ta tydligt avstånd från hatets, avhumaniseringens och polariseringens retorik. Det lidande och den utsatthet som palestinierna nu befinner sig i måste, som Hans-Erik Bylund skriver, få det att vrida sig i vårt innersta. Något är allvarligt fel om inte våra hjärtan brister inför det vi ser och hör, på samma sätt som ingen kunde vara oberörd över den fruktansvärda terror Israel drabbades av.

Men jag vill också tillägga vikten av att sorgen inte får förlama oss – den måste leda till handling. Jag och mina kollegor står genom vårt arbete i nära kontakt med pingstmissionens samarbetspartner i området. Mitt i detta mörker står de troget kvar i sitt uppdrag – att bidra med det de kan, både akut och långsiktigt. De behöver vårt stöd mer än någonsin.

Jag är övertygad om att Gud både ser och hör alla dem som lider, och att han vill rättvisa, för alla. Det är tydligt i Guds svar till Israels folk när de ropade i sin förtvivlan som slavar i Egypten. I Psaltaren 12:5 uttrycks detta i The Message översättning: ”I de fattigas ruckel, i mörka gränder, bland de hemlösas stön, talar Gud: ’Jag har fått nog. Jag kommer nu, för att bota de förtrycktas värkande hjärtan.’”

Faktum är att lagen och profeterna i Gamla testamentet talar mer om Guds hjärta för den fattige, den förtryckte, änkan, den faderlöse och främlingen än om något annat ämne – med undantag för varningen för avgudadyrkan. Och när Jesus får frågan om vad som är viktigast i Skrifterna sammanfattar han allt i det dubbla kärleksbudet: Att älska Gud av hela sitt hjärta, och att älska sin nästa som sig själv.

Kärleken driver Gud att agera. Samma kärlek behöver prägla oss – att dela de utsattas verklighet och agera i kärlek.

I Gamla testamentet läser vi gång på gång om profeternas kritik mot grannfolken, men också mot Israel när de misslyckades i sitt uppdrag att vara det ljus för folken man kallats till. Ett exempel kan hämtas från profeten Amos. I det andra kapitlet vänder han sig till sitt eget folk och räknar upp en rad orättvisor. Gemensamt för dem alla är att de handlar om förtryck av de svaga. Människovärdet hade devalverats till den grad att den fattige inte längre var värd mer än ett par skor (Amos 2:6).

Situationen i Gaza kräver omedelbar förändring. Den förvärras för varje dag. Trots vissa lättnader släpps det fortfarande inte in tillräcklig humanitär hjälp till civila. Det är oacceptabelt. Efter över tio veckor utan tillräcklig tillgång till mat, vatten och mediciner beskrivs situationen som helvetisk. Inget kan rättfärdiga det fruktansvärda terrordådet den 7 oktober 2023. Inget kan heller rättfärdiga det som nu sker. Rapporter säger att tiotusentals människor har dödats, en stor del av dem är barn. Hundratusentals lider dessutom av undernäring, och FN varnar för att var femte redan svälter – trots att hjälpen finns bara några mil bort. Hela Gaza riskerar svält om ingen förändring sker. En av våra partner beskrev i ett mejl till oss i häromdagen sin sorg och oro över att lagret man haft av mat och mediciner nu är slut.

Som församlingsrörelse har vi alltid försökt se den enskilda människan, lyssna till hennes berättelse och möta hennes behov. Vi uppfattar att detta var Jesu hållning i mötet med de utsatta. Jag är väl medveten om det starkt polariserade samtalsklimatet kring Israel och Palestina, och om konfliktens komplexitet. Men vi måste alltid sätta människan först, och som en av våra tidigare samarbetspartner i Palestina brukade säga, göra allt för att hålla båda ögonen öppna i denna så polariserande konflikt.

Carola blev förnuftets röst i Gazabråket

Svensk pingströrelse har i decennier stöttat våra trossyskon i den kristna palestinska minoriteten i deras arbete. Tillsammans med dem vill vi vara en röst för hopp – mitt i lidande och hopplöshet. Vi behöver tro på och planera för framtid, rättvisa och fred, samtidigt som vi agerar för att möta de akuta behoven här och nu. Det behövs tröst i sorgen och ett återupprättat framtidshopp.

Sveriges regering och andra politiska makthavare måste nu agera kraftfullt – inte minst för att skydda civilbefolkningen, skapa säkra zoner och säkerställa att hjälpen når fram, samt att gisslan släpps fri. Men omvärlden behöver också från politisk nivå på allvar investera i långsiktiga insatser för verklig fred och förändring.

Även enskilda personer och församlingar kan agera, både genom ord och handling. Vi som tror på bönens kraft behöver också be – för fred, försoning, rättvisa och rättfärdighet, och för beslutsfattares mod att välja dialog framför våld, och mänsklighet framför makt.