Elisabeth Sandlund: Att se med egna ögon

Vår judiske guide och vår muslimske busschaufför slås samtidigt av samma tanke: Nästa gång vi stannar har solen gått ner.

—   Elisabeth Sandlund

"Den som har gjort en resa har alltid något att berätta," skrev jag i går på sista sidan när jag i korthet berättade om årets läsarresa till Israel. Denna gång kom den ännu mer än tidigare år att handla om det kontrasternas land som Israel utgör, kontraster som ibland gränsar till det absurda.

På tisdagsförmiddagen uppsökte många i gruppen badstranden i Tel Aviv, den kanske bästa vid Medelhavet med kristallklart vatten, lika varmt som luften. Knappt sex mil därifrån tvingades befolkningen samtidigt uppsöka skyddsrum när signalen ”red alert” i mobilerna varnade för Hamas raketanfall. Det var som att befinna sig i centrala Stockholm samtidigt som kriget rasar en bit söder om Uppsala.

Läs även: Säkerhetspådrag vid judisk utställning i pingstkyrka

Närmare än så kom vi inte de våldshandlingar som utbröt just som det tycktes finnas förutsättningar för en långsiktig vapenvila mellan Hamas och Israel. Att den skulle vara en lättnad för den hårt prövade civilbefolkningen på båda sidor hindrar inte att åsikterna om dess önskvärdhet går isär bland såväl israeliska som palestinska makthavare. Och att vägen till en varaktig lösning på konflikten inte bara är lång och svår utan nästan omöjlig att ens i teorin föreställa sig står klart även efter ett kortvarigt besök.

Men kontrasterna är också tydliga på andra sätt. Det är inte långt mellan Jerusalem och Tel Aviv men det är två städer med helt olika framtoningar. Det är ännu närmare mellan de judiska kvarteren i Jerusalem och förorten Betlehem men den världsbild som invånarna ger uttryck för har få beröringspunkter.

Och när hotellchefen på kibbutzen vid Gennesarets sjö, som drivs efter socialistiska principer och där de judiska helgerna firas endast på sekulariserat sätt, i skarpa ord kritiserar den ultraortodoxa judarnas privilegier och barnrikedom är det inte helt enkelt att inse att de tillhör samma nation, bildad för att ge hela det judiska folket en fristad, ett land att kalla sitt eget.

Läs också: Elisabeth Sandlund: Nu krävs politiskt mod och mognad

Att hellre problematisera än förenkla är en viktig princip för Dagens journalistik. Läsarresorna till Israel är inte bara ett sätt att erbjuda närkontakt med Bibeln utan också ett uttryck för denna hållning. På tio dagar förstår man inte vidden av situationen, vare sig den inrikespolitiska eller den som handlar om relationen till den palestinska befolkningen eller till omvärlden. Men ett besök på ort och ställe är en vaccination mot förenklade slutsatser och tvärsäkert skuldbeläggande.

En av mina starkaste minnesbilder härrör från fjolårets resa. Bussen gör en kort teknisk paus på vägen mellan Galileen och Jerusalem. Vår judiske guide och vår muslimske busschaufför slås samtidigt av samma tanke: Nästa gång vi stannar har solen gått ner. Föraren rullar ut sin lilla bönematta, vår guide tar fram sin bönesjal. Inte tillsammans men sida vid sida förrättar de sin eftermiddagsbön, allt medan en grupp svenska kristna storögt betraktar scenen.

Läs mer: Elisabeth Sandlund: Trots Halloween är ljuset segraren