Elisabeth Sandlund: Nu krävs politiskt mod och mognad

Den första omröstningen om vem som ska bli statsminister i Sveriges nästa regering utföll helt enligt förväntningarna. Alla riksdagsledamöter var närvarande och samtliga röstade efter partilinjerna. I väntan på nästa talmansrunda löper spekulationerna om vad som kommer att ske amok.

Talmannen Andreas Norlén har ett av Sveriges minst åtråvärda jobb – att hitta en konstruktiv lösning så att någon kan tillträda ett av Sveriges mest åtråvärda jobb, det som statsminister.

På frågan om vem som är skyldig till att vi befinner oss i nuvarande situation finns bara ett svar: Det är väljarnas fel. Det är svårt att tänka sig ett mer komplicerat och olyckligt valresultat än två nästan jämnstora traditionella block med Sverigedemokraterna som ett tredje. Så ser verkligheten ut och den måste alla förhålla sig till.

Under valrörelsen var det bara en sak som sju av åtta partier var fullständigt överens om. De försäkrade att de aldrig skulle försätta sig i en situation där SD skulle få inflytande över den politiska utvecklingen. Vad de borde ha varit lika tydlig med är att denna fasta övertygelse skulle kunna leda till att andra viktiga principer måste ge vika, att det skulle komma att krävas både sakpolitiska och principiella offer och att varje parti skulle kunna hamna i ett läge där det blev tvunget att välja det minst onda av två oattraktiva alternativ.

Stort fokus har den senaste tiden legat på att måla ut Annie Lööf och Jan Björklund som svikare eftersom de splittrat Alliansen genom att säga nej till Ulf Kristersson som statsminister i en M/KD-regering.

Det är inte orimligt att argumentera för att Lööf och Björklund i stället borde ha inhöstat pluspoäng för att de envetet hållit fast vid ett vallöfte av stor principiell tyngd.

M och KD har gjort en annan bedömning och modifierat det gemensamma vallöftet genom att hävda att det är möjligt att regera landet utan att ge SD makt så att Alliansens linje skulle kunna fullföljas. Eftersom deras regeringsalternativ inte kommer att prövas i praktiken är det omöjligt att säga om de har rätt.  Men att uppfattningen inte delas av Jimmie Åkesson står klart efter hans uttalanden före riksdagens omröstning om sina förväntningar.

Den som kommit alldeles för billigt undan är Stefan Löfven. Hittills har han kunnat ducka men nu måste också han se sanningen i vitögat.

Är vallöftet om SD tillräckligt viktigt för S så att partiet är berett att offra kravet på att få styra landet? Eller är platsen vid maktens köttgrytor överordnad allt annat? Om Löfven vill kan han välja att släppa fram en alliansregering vars partiledare dessförinnan förhandlat med honom i ett antal sakpolitiska frågor.

Det finns linjer som Alliansens partier inte kan överskrida även i relation till S. Men det finns mycket som går att komma överens om utan att vallöften bryts. Vad som krävs är politisk mognad och politiskt mod.