Därför fascinerar kungahus och kröningar än

Pompa och ståt. Sällan har väl orden känts så passande som att beskriva Charles III:s kröning. Majestätiskt i all sin prakt. Få händelser är så fyllda av tradition som just en brittisk kröning. Allt har en mening, en betydelse och en blinkning till historien. Och är, skulle någon kanske hävda onödig relik från en förlorad värld. Traditioner tycks ha en lockande kraft.

Det räcker med att titta ner i tallriken. Varje gång en svensk ska fira en av årets högtider, jul, påsk eller midsommar, så åker sill och potatis fram. Inte nödvändigtvis för att det är den godaste eller mest effektiva formen av mat. Men för att det är tradition.

Socialister samlas traditionsenligt varje första maj under sin traditionella marsch, sjunga välkända sånger och lyssna på välbekanta appeller.

Kyrkan och den kristna tron är givetvis fylld av traditioner. I nattvarden, liturgin, lovsången och kyrkkaffet återfinns de återkommande invanda mönster som uppskattas av såväl troende som sökare. Ritualerna, upprepade under år, sekler och generationer, är för många kristna en bärande del av tron.

Så klart är inte alla traditioner av godo. Genom historien har det funnits gott om exempel på bestialiska traditioner. Och många kvarstår dessvärre än i dag, såsom könsstympning och hedersförtryck.

[ Kungens tal pekade på kungars kung ]

Men behövs traditioner verkligen? Har vi inte kommit längre? Blivit funktionalistiska människor? Uppenbarligen inte. Enligt psykiatriprofessor Saul Levine, är människors behov av traditioner en del av det vi skulle kunna kalla ett meningsfullt liv. Detta präglas enligt Levine av fyra B:n, på engelska being, belonging, believing and benevolence, vilket på svenska närmast kan översättas med varande, tillhörande, tro och välvilja. Teorin är tilltalande.

Vi människor tycks behöva vara (being), eller närvara, i både de egna känslorna och i verkligheten runt omkring oss. När vi undviker det som är, och flyr, skapas ett onödigt lidande.

Tillhörandet (belonging) kan skapas på olika sätt men traditioner är en nyckel. Genom traditioner blir vi sammanlänkade med historien, med de som gått före, men också med de som finns med oss i nuet. Ritualer, såväl de sekulära som de profana, för oss närmre varandra i tid och rum och bryter ensamhet.

Det räcker med att titta ner i tallriken.

—  Steven Crosson

Tro (believing) kan, enligt denna teori, skänka stabilitet och riktning i de etiska värden och den kompass vilken var och en behöver. Tron kan skänka meningsfullhet, helhet och närhet med Gud.

Välvilja (benevolence) är ett förhållningssätt mot andra medmänniskor, men också mot naturen och omvärlden, och mot sig själv. En attityd och beteenden präglade av värme, förståelse, respekt och kärleksfullhet som vi inte bör vara utan.

Om det mänskliga behovet av riter, traditioner och förutsägbarhet ramas in i att det kan ses som en del av ett meningsfullt liv blir det både mer förståeligt och sympatiskt. Oaktat var man står i debatten rojalism-republik finns det djupt psykologiska skäl till varför vi människor dras till kröningar, riter och ritualer.

[ Fredrik Wenell: Den frikyrkliga traditionen är allt annat än grund ]