Kyrkans största utmaning just nu

För en vecka sedan anordnade Svenska missionsrådet (SMR) dagar för sina medlemsorganisationer. Jag var inbjuden, tillsammans med andra representanter för kyrkor och civilsamhälle, att samtala om ”Kris, kamp och hopp – vad kan vi lära av historien”. När jag förberedde mig för samtalet fick jag anledning att fundera över frågan vilka de största utmaningarna kyrkorna står inför just nu.

Tydligt framträdde bilden att kyrkor behöver självförtroende i sin egna identitet. Att vi med frimodighet (detta underbart frikyrkliga ord) ser tron som en tillgång och inte enbart som något potentiellt farligt och extremistiskt. Vi har inget att be om ursäkt för.

Det är bara att titta på historien. Som i senaste avsnittet av Sveriges historia på SVT, där frikyrkornas bidrag till den svenska demokratiska utvecklingen tecknades tydligt. Men det gäller inte bara i Sverige. Över hela världen har kristna, ofta baptister och kväkare, som professor Arne Rasmusson föreläste om för SMR:s medlemmar, stått för ett radikalt jämställdhetsideal och predikat såväl Jesus som mänskliga rättigheter. Skola, vård, demokratiska rättigheter, avskaffande av slaveriet är bara några exempel på sådant som motiverats av den kristna tron. Tron har varit en tillgång för hela vår civilisation.

Men hur många besitter den kunskapen i dag – ens i kyrkan? Med vetskap om den kristna trons historiska omistliga bidrag kan kristenheten finna ett nutida mod att vara en kreativ minoritet. En som inte backar när religionskrockarna som Sverige på sistone upplevt får politiker som längtar efter ett sekulärt enhetssamhälle att ställa krav på en mer privatiserad tro.

Om kyrkan accepterar att tron enbart skulle vara något privat går inte bara hon, utan hela samhället, miste om allt vad kristen tro har att erbjuda människor och samhället i dag och in i framtiden.

Det finns en risk att vi i vår önskan att bli en accepterad och uppskattad del av samhället tappar ett arv som är en avgörande del av församlingens identitet.

—  Frida Park

När vi i stället ser tro som tillgång kan vi hämta kraft och mod att värna det som gör oss unika som kyrka – evangelium. Och föra vidare tro och engagemang till våra medmänniskor, till dem som aldrig hört talas om Jesus, och till nästa generation. Radikal frälsning är en fantastisk medicin mot många av våra nutida samhällsutmaningar – inte minst gängkriminalitet.

Sverige är i dag ett missionsland. Det är inspirerande – och uppfordrande – att läsa om Carry the love-teamet från USA som kommer till vårt land för att berätta om att Jesus är på riktigt.

Det är hög tid att vi som kyrkor värnar vår identitet som missionsrörelser och inte låta oss reduceras till en slags städgumma åt staten. Vi får aldrig acceptera att det enda kyrkan skulle duga till är att täcka upp när välfärdens skyddsnät brister (något vi kyrkor och kyrknära organisationer ofta får uppskattning för). Det ska vi också göra, men orsaken till att vi gör det är något staten helst vill att vi talar desto tystare om – tron på Jesus.

[ De berättar om Jesu kärlek bland shoppande svenskar ]

Kyrkan får aldrig bli så beroende av relationen till staten att hon kompromissar med sin identitet och sitt uppdrag. Det finns en risk att vi i vår önskan att bli en accepterad och uppskattad del av samhället tappar ett arv som är en avgörande del av församlingens identitet. Väckelsearvet glöder, som antologin Ett glödande arv – Väckelserörelse, omvändelse och demokrati visar. Men borde det inte brinna?

Jesus kan vi inte tala tyst om. Får aldrig tala tyst om. I dag behöver vi lära av historien – hur tron alltid får praktiska konsekvenser. Det går inte att ha en levande tro utan att låta den få utlopp i praktiken, i församlingsengagemang, i ombry om medmänniskan oavsett om det är att stötta biståndsorganisationer, engagera sig politiskt, bli scoutledare eller åka ut som missionär.

Ja, kanske är den största utmaningen i dag att du och jag tar vår tro på allvar, låter den påverka våra liv och vår vardag, våra medmänniskor och den värld vi lever i. Ja, kanske är det inte svårare än så. Och kanske är det precis så svårt det är.

[ Lars Gunther: Konfirmander ville ha fått veta mer om Jesus - men lyssnar någon på dem? ]