Det är föräldrars ansvar - inte kyrkans - att tala om svåra frågor

Jag är nog inte ensam om att, nu när den gyllene medelåldern inträtt, reflektera över den egna uppväxten och varför jag blev som jag blev. Mina föräldrars rättspatos, diskussionsvilja och engagemang lever i någon (läs: rätt stor) utsträckning vidare i mig.

Samtalen med mamma eller pappa i bilen hem efter tonårssamlingen eller i samband med kvällsmaten erbjöd nödvändig möjlighet till reflektion och perspektiv. När unga och eldiga tonårsledare gick väl långt i sin iver blev samtalen hemma ett skydd.

Jag förstod det inte då. Men i dag, när vi hör att många andra som lämnats ensamma med svåra och skrämmande frågor – helvete, relationer, demoner i leksaker eller väntande vedermödor, känner jag en särskild tacksamhet till samtalsivern, och ett ansvar att den lever vidare i min egen familj, med mina egna barn.

Det största ansvaret för fostran, även den som har med tro att göra, är föräldrarnas. Men det är också av oerhört stor vikt att det i våra kyrkor odlas ett samtalsklimat där inga frågor är bannlysta.

Det största ansvaret för fostran, även den som har med tro att göra, är föräldrarnas.

—  Frida Park

Under sportlovet har vår lokala kyrka ordnat kreativa verkstäder, mat, lekar och lovsång och inspirerande kvällsmöten. En kväll hade jag förmånen att få en tjuvtitt eftersom jag, tillsammans med fyra andra, var inbjuden till att svara på frågor som ungdomarna fått möjlighet att skicka in anonymt. I en fullsatt kyrka pratades det exempelvis om huruvida Jesus existerat, global uppvärmning och varför man ska lyda Gud och Bibeln. Men de allra flesta frågorna handlade om sex och relationer.

Pratar vi inte mycket nog om sex i kyrkan? Nej, inte tillnärmelsevis nog. Kyrkan kan bidra med något annat än skolans och porrsidornas snedvridna “sexualundervisning”. Men det är viktigt att vi talar på rätt sätt. Tack och lov har många kyrkor insett behovet av en pedagogik där man undviker att det blir för enkelt, svartvitt och med bristande pastoral omsorg.

[ Fredrik Wenell: Unga killar ser inte kyrkan som viktig längre ]

Så när frågan handlade om abort blev mitt svar varken att abort skulle vara oproblematiskt eller mord. Jodå, ungdomarna fick höra att abort inte är den enkla lösning den så ofta utmålas att vara, om det okränkbara människovärdet och att abort avslutar ett liv. Men de fick också höra, medan tystnaden var så kompakt att minsta inandning hördes, att om någon av dem gått igenom en abort gäller Guds kärlek likafullt. Vi måste kunna visa på både och, inte antingen eller.

Just detta, att låta svåra frågor få ta plats och ges olika perspektiv samt att hela tiden peka på Guds nåd, blev temat för frågestunden. Och på väg hem sent på kvällen kände jag hopp. Min bön är att unga ska få möta en sund kristen tro där såväl tro som tvivel, såväl stora som små frågor inte avfärdas utan ges utrymme. Tron tål ju att prövas.

[ Frida Park: Det är inte farligt att läsa Bibeln med sina barn ]