Ett år med en påve som talar
med lätt röst om tunga frågor

En tjock påve följer en smal, lyder det italienska talesättet. Vatikanen sägs sträva efter en sorts kompensation i successionen; en konservativ påve bör få en mer progressiv efterföljare, och vice versa.

Regeln är långtifrån undantagslös. Men på flera sätt skiljer sig påve Leo XIV – som på fredagen har innehaft ämbetet i ett år – från sin föregångare Franciskus.

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

”Den stillsamme amerikanen”. Så kallades Leo vid sitt tillträde, efter titeln på en roman av den katolske författaren Graham Greene. Få kallade Franciskus stillsam. Tvärtom visade han ofta upp en impulsivitet som skaffade honom fiender, inte minst bland konservativa katoliker.

Franciskus hade en tendens att säga vad han tänkte – om Putins krig i Ukraina, om homosexuella präster, om hur Katolska kyrkan ska och inte ska fira mässa, om feminism och ekonomisk liberalism. Ibland tolkades han illvilligt, ibland hade han gjort klokast i att inte uttala sig alls.

Erik Helmerson: Påven visar vägen när Trump förolämpar troende

Påve Leo har en annan framtoning. ”Ett zen-aktigt lugn”, skriver den konservative katolske experten Damian Thompson i The Spectator. När han valdes för ett år sedan var häpnaden stor över att en amerikansk kardinal ens kommit i närheten av att utses till påve. Men hans lugn spelade in. Liksom det faktum att Vatikanen, vid valet av påve, försöker förutspå vilka frågor som måste uppmärksammas de kommande åren. Den här gången ansåg den påveväljande konklaven uppenbarligen att utvecklingen i Washington skulle bli så avgörande att man behövde en USA-expert på Heliga stolen. Och en som har amerikanernas öra.

Leos meningsutbyten med Donald Trump är välbevakade. ”Jag är inte rädd för Trumpadministrationen”, sa han nyligen. ”Inte heller för att tala högljutt om evangeliets budskap.”

Samtidigt har den stillsamme amerikanen sällan valt att gå i direkt konflikt med presidenten. I stället fördömer han ”krigsmånglare” och ”tyranner”. Den som vill får spekulera i vem han avser. En sak är säker: Han skulle inte, som Franciskus, ursäkta Putins angreppskrig mot Ukraina med ord om att Nato inte borde ”gläfsa vid Rysslands dörr”.

Men det finns ändå något karakteristiskt över Leo XIV:s starka avståndstagande från kriget mot Iran. Detta är en strid han gärna tar, och alltså en strid han tycker att Katolska kyrkan ska ta. Inte för att han menar att alla krig är fel, men att detta – med en president som hotar med att utradera Iran från jordens yta – är det.

Vi har sett fler exempel där påve Leo markerat var kyrkan bör lägga sin största kraft. Nyligen uttalade han sig om ett av de mer kontroversiella ämnena, synen på hbtq-katoliker.

”Kyrkans enhet eller splittring bör inte kretsa kring sexuella frågor”, sade han. ”Jag anser att det finns mycket större och viktigare områden, såsom rättvisa och jämlikhet … som alla bör prioriteras före just den frågan.”

Med detta följer han Franciskus linje: Förändra inte Katolska kyrkans grundläggande lära i frågan, men visa flexibilitet och förståelse, och var öppen för fortsatta diskussioner. 

Framför allt finns mer angelägna ämnen för en världsvid kyrka att fokusera på: fred, frihet, social rättvisa, religionsfrihet samt kamp mot hunger och fattigdom, inte minst i det globala syd.

Denna diskussion om prioriteringar borde vara aktuell för fler samfund.

Mycket tyder på att Leo både strävar efter, och är ovanligt lämpad för, att läka sår och bygga broar inom Katolska kyrkan. Ett stort trätoämne under Franciskus var rätten att fira den traditionella mässan, alltså den latinska liturgi som kyrkan tillämpade före 1960-talets andra Vatikankoncilium. Det har blivit en viktig principfråga som berör kyrkans förnyelse, en nästan övertydlig bild av konflikten mellan konservativa och progressiva katoliker. 

Franciskus gick långt för att helt få stopp på den traditionella mässan. Leo har visserligen inte markerat mot sin företrädare, däremot har han med små medel och gester visat att han respekterar dem som fortfarande vill fira på traditionellt sätt. För många konservativa katoliker, svältfödda på förståelse för sin kärlek till den latinska mässan, har dessa smulor hittills varit nog.

Debatt: Krig är inte alltid ett moraliskt misslyckande

Påve Leo är trots allt en munk i augustinorden. Den kännetecknas av strävan efter enhet, praktisk kärlek till nästan och att både söka efter och tala sanning. 

Leo satte sig på den Heliga Stolen under en tid då många närmar sig Katolska kyrkan, inte minst i USA, ett av hans två moderländer (det andra är Peru, där han tjänstgjort under en stor del av sitt liv och som satt stora avtryck i hans själ).

Alla nya troende träder in med sina egna förväntningar på kyrkan och sina egna starka grundvärderingar. Här kommer brobyggarens förmåga att prövas.

Det är också en tid av Trumpism och en geopolitisk cynism där den starke tar vad han vill ha. Det ställer krav på kyrkans ledare att tala evangeliets klarspråk och inte vika ner blicken – utan att samtidigt bli en spelpjäs vare sig till vänster eller höger på den politiska och samhälleliga polariseringens bräde.

Leo XIV:s första ord för ett år sedan, vitklädd på Peterskyrkans balkong, var ”Frid vare med er.” Det betyder någonting. Fred, enhet, brödra- och systraskap – där, intill fattigdomsbekämpning och social rättvisa, tycks hans fokus ligga.

Och en sak är säker: Han, och Katolska kyrkan, ser redan betydligt längre framåt än de dryga två år som återstår av president Trump.

Erik Helmerson: Här bör nye påven bryta med Franciskus