En kristens resa varar jordelivet ut

Jag blir mer och mer pingstvän, säger KG Hammar, i podden Dagens människa. Säkert studsar en och annan till inför detta eftersom det strider mot den gängse bilden av den tidigare ärkebiskopen.

För egen del reagerar jag med tankar på två olika spår. För det första är det roligt och uppmuntrande att få ännu ett belägg för att en kristens resa fortsätter livet ut, att det alltid finns möjlighet att upptäcka mer av vad den kristna tron innehåller och vad det innebär för mitt eget liv, min egen gudsrelation.

Innan jag själv kom till tro (för snart 23 år sedan, tiden går) hade jag nog för mig, i den mån jag alls funderade över det, att kristna människor visste precis vad de trodde på en gång för alla, att de var statiska och mentalt stillastående, att de hade fastnat i en position som de vidhöll vad som än hände. Men jag blev snabbt varse att det inte stämde alls, att vandringen med Jesus leder till nya upptäckter, överraskande aha-upplevelser, vidgade vyer och oväntade perspektiv.

Det är därför den som definierar sig som sökare och har letat både här och där efter något som kan ge livet mening aldrig borde få höra att om du blir kristen så är sökandet slut. Om något kan avskräcka och skrämma bort är det ett sådant påstående, som sätter hela identiteten i gungning. Tvärtom handlar det ju om ett fortsatt sökande, men inte i form av hoppande från tuva till tuva utan utifrån en stadig grund.

Glöm inte att treenighetens triangel har tre hörn

—  Elisabeth Sandlund

För det andra kommer jag osökt att tänka på vad Carl-Erik Sahlberg – präst, missionär, författare, inspiratör och hemma hos Herren sedan i höstas – brukade svara när han blev beskylld för att vara pingstvän av sådana som ogillade det karismatiska draget i den gudstjänstfirande gemenskapen i S:ta Clara kyrka som han byggde upp: “Jajamensan, jag är pingstvän. Och jag är julvän och påskvän också.”

[ Carl-Erik Sahlberg är död: "Talade aldrig om att han var sjuk" ]

“Julvän” är inte laddat alls, det kan många kalla sig som inte definierar sig som kristna när de tänker på julpyntet, de tända ljusen och de tindrande barnaögonen. “Påskvän” blir genast lite knepigare i en tid när vi inte kan vara helt säkra på att det tillhör allmänbildningen att känna till scenerna i påskens drama. Och “pingstvän” ska vi inte tala om, särskilt inte sedan pingsten degraderats till en vårhelg bland andra i kalendern.

Som kristna har vi all anledning att hålla fast vid att denna trojka av högtider tagna tillsammans påminner oss om den kristna trons kärna. Och inte glömma att treenighetens triangel har tre hörn. Tänker vi bort ett av dem, vare sig det är Fadern, Sonen eller den helige Ande, ja då rasar hela bygget.

[ Lyssna på hela poddavsnittet med KG Hammar här ]