23 september 2020

En tidning på kristen grund



Livsstil

Carl-Erik Sahlberg: ”På min första mässa kom bara tre personer”

Carl-Erik Sahlberg är en av Sveriges mest kända präster. Nu går han i pension och flyttar till Tanzania efter 23 häpnadsväckande år i S:ta Clara kyrka i Stockholm.Dagen mötte diakoniprästen, akademikern och Afrikavännen som nästa söndag håller sin avskedspredikan.

Tio personer. Knappast fler. Snarare färre var de som hade kommit fram till den nye prästen, sagt välkommen och berättat att man tillhörde S:ta Clara.Det hade varit nyårsdagen 1989, då landsortsprästen Carl-Erik Sahlberg från Hammerdal i Jämtland stod i predikstolen i huvudstaden för första gången. I bänkarna satt ett sextiotal människor utspridda.

– När en ny präst kommer till en församling brukar det vara fest. Ett överdådigt kyrkkaffe, blommor och tal. Här fanns inget sådant. Det bekräftade den bild jag hade fått av kyrkan.

Trots sitt överlägsna läge mitt i centrala Stockholm stod S:ta Clara utan någon egentlig gudstjänstfirande församling. Nedläggningshotad. En biskop hade till och med föreslagit att man borde göra badhus av kyrkan. När Carl-Erik Sahlberg talade med sina chefer i Stockholms domkyrkoförsamling var budskapet tydligt. Det här är S:ta Claras sista chans – gör vad du vill.

– Det där passade mig som entreprenör ganska bra. Att få fria händer. Det fanns inga bromsklossar eller invanda hjulspår. Men det var inte lätt att veta hur man skulle börja. Och med vilka. På min första veckomässa kom tre personer.

Höst 2012. Carl-Erik Sahlberg rör sig vant i den kyrka han arbetat i sedan 23 år tillbaka. Nu ska han gå i pension. Det är onsdagsförmiddag och kyrkobesökare på väg till bön trängs bland turister med kameror och papperslösa invandrare som söker hjälp i ett land som inte vill ta emot dem.

S:ta Clara kyrka har inte blivit badhus. Hon står kvar där hon stått i 500 år och används till samma slags arbete som S:ta Clara-nunnorna bedrev på platsen redan på 1280-talet. Till bön och arbete bland Stockholms utslagna.

– När jag kom hit 1989 fanns det knappt någon nykter människa här på kyrkogården, säger Carl-Erik Sahlberg och pekar utåt.

– Det var fullt av poliser och påtända människor. För en vanlig landsortspräst var det omskakande.

Solen skiner över kyrkogården där vi slår oss ned. En åkgräsklippare kryssar förbi och Carl-Erik nickar åt föraren.

– Han hade nog inte levt i dag om det inte varit för Clara. Heroinist sedan tjugo år när vi mötte honom. I dag mår han bra och klipper gräs här.

Carl-Erik Sahlbergs röst vibrerar av tacksamhet.

– Jag blir tacksam när jag tänker på att den här kyrkan som var som död i dag är en kyrka full av liv. En kyrka som blivit en förebild när det gäller socialt arbete.

– När jag började fick jag ett kontor där på andra sidan vägen, berättar Carl-Erik och ser ut över gatan. Där hade jag kunnat hamna. Jag hade kunnat bli en sådan präst som sitter bakom ett kodnummer i ett kontor och fikar med kollegorna. Men det passade inte mig.

I stället tog prästen sina saker och gick ner till kyrkogården. Där satt han och jobbade, fikade, stiftade bekantskap med missbrukaren Mats och så småningom några till. Av de här människorna började sakta, sakta en församling att ta form.

– Det gick trögt. Jag brukar säga att vi vann två och förlorade en. Men det gick i alla fall framåt.

Så småningom utvidgades det sociala arbetet. Från missbrukarna i närområdet till de prostituerade på Malmskillnadsgatan, vidare ut på fängelser och anstalter. Kyrkan fylldes med utslagna människor, men också med nya ansikten från alla samhällsskikt.

– Jag har jobbat efter devisen: Den kyrka som vill nå de höga, når varken de låga eller de höga. Men den kyrka som vill nå de låga, når både de låga och de höga.

Och i S:ta Clara kyrkas fall verkar devisen stämma. Parallellt med utspisningarna av hemlösa har församlingen haft Prins Carl Philip som volontär. Kyrkans arbete sponsras av innerstans företagare och Carl-Erik Sahlberg har fått medalj ur kungens hand.

Han är dessutom sedan flera år tillbaka kaplan i riksdagens kristna grupp och har bjudits till president Barack Obamas bönefrukost i Washington.

En man som möter både låg som hög. I Sahlberg själv finns detta personifierat. Han är den folklige prästen som spelar gitarr och talar människors språk. Som går omkring på kyrkogården, klappar om människor och bjuder på kaffe.

– Den sidan kommer från min mamma. Kaffepannnan stod alltid på därhemma, vi hade ett väldigt öppet hem.

Men Carl-Erik Sahlberg är också teologie doktor och docent. En akademiker, författare och kyrkohistoriker som doktorerat om pingströrelsen och tidningen Dagen, undervisat i kyrkohistoria och nominerats till biskopskandidat i vart och vartannat svenskt stift.

Sist men inte minst är Sahlberg också Afrikavännen som i fem år levt i Tanzania och som nu efter pensionen återvänder till landet som missionär.

– Jag och min hustru Overa har byggt upp barnhem på sju olika platser med anställd personal. Sammanlagt finns där redan 170 barn och jag ser verkligen fram emot att utveckla det arbetet.

Vad kommer du att sakna mest härifrån?

– Jag räknar med att komma tillbaka till Sverige varje sommar, så jag kommer ju att träffa människorna här i Clara. Men jag kommer till exempel att sakna riksdagens kristna grupp. Det har varit fantastiskt att få ha Alpha-kurser med riksdagsledamötena.

Vad har varit tuffast under åren i S:ta Clara?

– Ibland har enskilda människor försökt att förringa det vi håller på med. Andra har raljerat över vår karismatiska inriktning och spridit lögner om oss. Det har varit tufft. Men vi har hela tiden haft bra stöd från vårt stift och från Stockholms domkyrkoförsamling.

Det närmar sig lunchtid på Clara kyrkogård. Vi reser oss och en strid ström av människor letar sig fram till prästen. Trycker hans hand, tackar och lyckönskar honom inför nästa stora äventyr och utmaning.

– Ja, det blir verkligen en utmaning. Vi kommer inte att slå oss till ro, det kommer att bli hårt arbete men på ett annat sätt.

– Overa har varit oerhört viktig i detta, utan henne hade det aldrig gått. Jag kommer att vara entreprenören, men vi går in i det här tillsammans, säger Carl-Erik Sahlberg förväntansfullt.

Daniel Wistrand

Daniel Wistrand är redaktör för kultur och livsstil på Dagen.

Fler artiklar