Prästen Samuel, 40, hittades skadad och medvetslös vid cykelbanan

Prästen Samuel Björling, 40, var på väg hem från kyrkan en dag i mars, men kom aldrig fram. I stället vaknade han upp på sjukhuset med minnesluckor. 

– Det blev nog mest traumatiskt för min fru som såg mig i stadsparken strax efter olyckan, konstaterar han.

Vårkänslan som fanns i luften den där marsdagen lockade Samuel Björling att ta cykeln hem från jobbet. I vanliga fall brukar han promenera den korta biten från Dalvikskyrkan i Jönköping till hemmet. Under eftermiddagen hade han hållit i samtalsgrupp för män, på kvällen skulle han leda gemensam bön i kyrkan. I luckan däremellan hade han och hustrun Charlotta planerat att göra några ärenden tillsammans. 

Samuel Björling skickade ett sms till sin fru om att han var på väg. Med cykel tar det i vanliga fall bara fem minuter att ta sig mellan kyrkan och hemmet. Men Samuel kom inte och Charlotta började undra.

– Hon ringde mig flera gånger och använde även ”Hitta min Iphone”. Hon såg att jag verkade ha stannat till i stadsparken, berättar Samuel Björling.

Främmande röst i andra änden

Hon fortsatte att ringa sin makes telefon och till sist var det en främmande röst som svarade i andra änden. Personen berättade att de hade hittat Samuel liggande medvetslös och skadad vid sidan av cykelbanan. Charlotta hade genast sprungit bort till parken och blev chockad av det hon mötte.

– När hon kom hade jag tydligen lyckats ställa mig upp, men det är inget jag minns själv.

– Mitt ena ögonbryn hängde ner, en del av näsans brosk var blottat och jag var ganska illa däran. Jag hade svamlat och upprepat samma fras: ”Jag vill tacka er från djupet av mitt hjärta”.

Samuel Björling minns knappt någonting från olyckan. Det var först på sjukhuset som han började kvickna till. Där röntgade de honom och kunde konstatera att det inte rörde sig om inre blödningar eller skallskador. Han hade fått en rejäl hjärnskakning och ordentliga skador i ansiktet som behövde sys. Det var grus i såren och i munnen, som behövde tas bort med hjälp av en tandborste, berättar han.

– Jag tror det var ganska traumatiskt för Charlotta att se mig så där skadad. Bilden av mig där i stadsparken fastnade hos henne, och hon hade svårt att sova i början.

Sladdade i gruset

Det som hade hänt var att Samuel Björling cyklat omkull på rullgruset i en backe i parken, trots att han menar att han cyklade försiktigt. Han använde inte hjälm vid tillfället, vilket han förstås ångrar i efterhand. Exakt hur olyckan gick till har han inget minne av, utan har fått berättat för sig efteråt att han hittades liggande medvetslös.

– Det har kommit upp små minnesfragment i efterhand, som att min fru när hon såg mig hade utbrustit ”Å kära nån!” eller liknande. Jag har frågat henne om det och det stämde.

I sin tjänst som präst är Samuel Björling van att finnas till för andra och visa omsorg när livet är svårt. Efter olyckan har det i stället blivit han som får ta emot andra människors omtanke, i form av både praktisk handling och förböner. Det är på sätt och vis ganska ovant för honom att vara den som tar emot, menar han.

– Det har varit helt fantastiskt att så många hjälpt oss på olika sätt. Det är kristen gemenskap när den är som bäst, något otroligt fint.

Elias, 17: ”Hade inte skotern svängt hade jag dött på fläcken”

Barnvakt och matleverans

Samuel och Charlotta har tillsammans sex barn, i åldrarna 7 till 17 år. Familjen fick bland annat ta emot matkassar och barnvakt under den första tiden när Samuel var som mest skadad. I början kunde han till exempel inte äta fast föda, på grund av att käken blivit skadad, och han var mycket trött.

– En långväga vän beställde en låda med olika varor som kom hem till oss, med bland annat ”klämmisar”, fruktpuré och smoothies som egentligen är till för små barn. Det var fint, säger Samuel och skrattar lite åt vännens tilltag.

Genom allt kan Samuel Björling se Guds ledning, och han menar sig ha haft änglavakt vid olyckan. Att skadorna inte blev värre, att han får vara vid liv, att församling, vänner och familj har varit ett ovärderligt stöd – i allt uttrycker han stor tacksamhet.

– Jag känner en förunderlig frid i allt. Visst är det kämpigt stundtals; jag är hjärntrött och vet inte om jag kommer bli helt återställd, men man får också perspektiv på livet och en ökad tacksamhet till det. Det hade ju kunnat gå så mycket värre.

– Men cykla gör jag helst inte nu, utan går hellre. Och jag skulle aldrig få för mig att cykla utan hjälm framöver.