”Socialtjänsten sa att de aldrig hade hört något liknande”

Som ensamstående 42-åring blev Ann-Sofi Ahlgren familjehem för en flicka som ansågs svårplacerad. Nu har det gått åtta år sedan de två blev en familj.

– Det har varit mycket att hantera, men jag ser att Gud varit med i allt, säger Ann-Sofi Ahlgren. 

Ännu en gång hade Ann-Sofi Ahlgren tagit upp samtalsämnet med sin syster: den tvååriga flickan, som i väntan på ett permanent boende bodde i systerns jourhem – borde hon inte få komma till ett familjehem snart? Varför kunde inte Socialtjänsten hitta en passande familj åt henne? Ann-Sofis hjärta värkte. Trots att hon ju såg att flickan hade det bra hos systerns familj visste hon att det bara var för en kortare tid. Uppbrottet skulle bli smärtsammare ju längre tid som gick. 

Men denna gång sa systern ifrån på skarpen: Antingen fick Ann-Sofi sluta tjata om detta hela tiden, eller så fick hon väl ta flickan själv!

Hennes ord sköt in med full kraft i Ann-Sofi Ahlgren och tankarna började snurra. Där och då sattes en process i gång som så småningom skulle leda till den största förändringen hittills i hennes liv. 

Akut flytt till boende

Det var 2015 som systerns familj blev jourhem och tog emot ett första barn, Nikolina. Till ett jourhem får barn med behov av akut omhändertagande komma, medan barnets situation utreds. 

Efter en kortare tid - från några dagar upp till ett halvår - är tanken att barnet ska kunna återvända eller flytta till ett mer permanent familjehem.

–  Det var spännande för oss alla i familjen när Nikolina kom till min syster och hennes man. Vi blev alla så engagerade i henne, berättar Ann-Sofi Ahlgren.

– Men Socialtjänsten hade svårt att hitta en passande familj. Det hade med hennes biologiska familj och bakgrund att göra, att en del drog sig undan. Vi pratade jättemycket om detta, vi kunde inte förstå hur folk tänkte, det var ju inte klokt! 

Ann-Sofi Ahlgren fortsatte att ondgöra sig över situationen, och försökte samtidigt bidra till att göra flickans tillvaro så trygg och bra som möjligt den tid hon bodde hos systern.

Från det att hon mötte Nikolina hade något väckts i henne och tankarna hade börjat snurra: Skulle hon själv kunna bli familjehem för flickan som hon hade börjat tycka så mycket om? Nej, bestämde hon sig; det fanns för många hinder i vägen. 

Ann-Sofi hade fyllt 40 år vid det här laget. Hon var ensamstående och mitt uppe i en karriär som rektor på Ansgarsskolorna i Uppsala. Dessutom frikyrklig. Samtidigt längtade hon i grunden efter att få skapa ett hem med egen familj, och hon hade sett framför sig hur hon skulle gifta sig och få barn. Den tanken kändes dock allt mer avlägsen, allt eftersom åren gick. 

– Jag funderade också på vad andra skulle tänka. Folk skulle väl tro att jag misslyckats med att bli gift och få egna barn, och att jag försökte fixa det på annat sätt. 

Vågade ta steget

Ann-Sofi började be för situationen. Vid ett tillfälle när hon slog upp sin bibel föll ögonen på ett stycke i Josua: ”Se, jag har bjudit dig att vara frimodig och oförfärad; så var nu inte förskräckt eller försagd. Ty Herren, din Gud, är med dig i allt vad du företar dig.”

– Jag tolkade det som att jag borde göra något, ta ett steg, för att se vad som skulle hända. 

Ann-Sofi bestämde sig för att ringa upp Socialtjänsten i Uppsala och sa som det var: Hon ville bli utredd som familjehem för att eventuellt kunna ta emot en liten flicka som bodde i ett jourhem. Var det ens möjligt?

När hon hade beskrivit sitt ärende blev det tyst i luren. Handläggaren som tagit emot samtalet undrade om hon förstått rätt. Att någon ringer med en önskan om att få bli prövad som familjehem åt ett specifikt barn, som de inte är släkt med, och som dessutom varit svårplacerat på grund av olika omständigheter, hör definitivt inte till vanligheterna. 

– Hon hade aldrig varit med om det tidigare sa hon. 

Ann-Sofi Ahlgren fick till sist genomgå en utredning med djupintervjuer, hembesök, genomgång av ekonomin och en hel del annat, och blev godkänd. Samtidigt dök dock en annan familj upp, som enligt Socialtjänsten skulle passa bättre som familjehem. De hade finska som modersmål, vilket även Nikolinas biologiska föräldrar hade. Dessutom, menade Socialtjänsten, kunde det hända att Ann-Sofi framöver träffade en man som hon ville ha barn med. 

– Jag var säker på att det tåget hade gått – jag skulle aldrig bli gravid! Men jag blev tvungen att släppa tanken på att ta emot Nikolina. Det var över för mig och jag släppte det helt – det fick liksom bara dö.

– Det var en jobbig process, jag hade börjat hoppas och längta, men jag tänkte att jag ändå hade gjort det jag kunde. Jag hade varit frimodig, som det stod i bibelordet.

”Behoven är helt oändliga”: LP-verksamheten söker nya familjehem

Oväntad vändning

Allt verkade vara klart med den nya familjen, men något skavde i systern, som nu hade haft henne i över ett år. Hon sa åt några av ”bönetanterna” i församlingen att be särskilt för situationen. 

Under det sista mötet med det nya familjehemmet fick de information om Nikolinas familjebakgrund. Några dagar senare drog de sig ur hela processen.

Ann-Sofi Ahlgren kisar mot försommarsolen. Hon kommer så väl ihåg när samtalet kom från Socialtjänsten, om att det var hon som nu var första alternativet. Det var i februari 2017 och hon var på väg till västkusten för att hälsa på sin bror. Handläggaren som ringde bad henne att stanna till med bilen innan hon fick frågan.

– Jag hade ju släppt det helt. Jag behövde verkligen tänka, och prata mycket med min familj. Jag minns att pappa sa ungefär att ”Om det känns som att du är en kapplöpningshäst som står i boxen och bara väntar på att bli utsläppt för att kunna ge järnet – då är det rätt”. 

– Till sist sa jag till mig själv att ”Säger du nej till detta nu Ann-Sofi, då kommer du att ångra dig resten av livet. Detta får de inte ta ifrån mig igen”.

 Vi sitter på uteplatsen till det lilla huset som ligger lantligt. Här, med utsikt över grönskande åkrar, bor även hennes föräldrar i en större villa. Ann-Sofis pappa Ingemar har nyligen kommit förbi med mjölk som saknades till kaffet, och fått två bitar nybakad chokladkaka med sig som tack för besväret. 

Närheten till föräldrar och syskon hade stor betydelse för att Ann-Sofi skulle säga ja till att ta emot den då snart fyraåriga flickan. Även erbjudandet att få ha en kontaktfamilj, dit Nikolina fått komma en helg i månaden, har underlättat. I den familjen finns dessutom en pappa, vilket känts viktigt och bra. 

– Annars är det min svåger Oskar från jourhemmet, som är hennes främsta fadersfigur. När hon flyttade in hos mig den där julidagen för åtta år sedan, då var det han som skulle hjälpa henne, det hade hon bestämt. Vi andra fick vänta utanför medan de bar in sakerna tillsammans.

Missbruk, våld, och vanvård

Anledningen till att Nikolina från första början fick komma till ett jourhem berodde delvis på att hennes pappa var våldsam. Han och mamman skilde sig, mamman hamnade i missbruk och klarade inte av att ta hand om sitt barn.

– Hon blev till exempel ofta lämnad ensam som bebis, har jag fått berättat för mig.

Det har funnits många utmanande stunder sedan den dag för åtta år sedan då hon flyttade in – inte minst i början. 

– Vi har fått jobba jättemycket med att det är vi som är en familj, och att jag aldrig kommer lämna henne. Först var jag inte alls någon "riktig mamma", sedan kom en lång period då hon nästan satt fast i mig, säger Ann-Sofi och trycker händerna mot kroppen för att illustrera.

– Så fort vi var iväg på något eller om jag hade väninnor här satt hon i mitt knä och släppte mig inte. Det var bara något vi fick värka ut. 

I början ville Nikolina ofta leka att hon föddes och var en liten bebis som Ann-Sofi höll i sin famn och vaggade.

– Jag strök henne över håret och sa hur vacker hon var och hur mycket jag älskade henne. Då låg hon bara och lyssnade och njöt, och när jag tyckte att vi hade lekt färdigt sa hon ”Nu tar vi det igen mamma!”.

Ann-Sofi skrattar åt minnet. Det var en kamp på många sätt, de första åren som familjehemsmamma, det sticker hon inte under stol med. Från början kände hon sig hotad av tanken på att flickan skulle kunna tas ifrån henne. Detta fick hon god hjälp av Socialtjänsten att hantera. 

Ju längre tiden gick, desto tryggare blev de båda två, och desto närmare kom även Ann-Sofi och den biologiska mamman. Tillsammans med Socialtjänsten har de kunnat hjälpa Nikolina att lägga pusslet kring sin uppväxt. De har även utformat sitt eget sätt att fira födelsedagar på.

Diakonen: Femåringar är roligast att jobba med

– Då går vi först på Pinchos och äter, och sedan besöker vi butiker i ett köpcentrum. Jag brukar låta dem gå ensamma på Normal och shoppa lite, också för att ge dem lite egen tid tillsammans. Vi brukar skoja om att när Nikolina blir tonåring kommer vi leta upp henne på stan från var sitt håll och gå på var sin sida, säger Ann-Sofi med ett varmt skratt.

Vilka reaktioner möts du av, som ensamstående mamma och familjehem? 

– Det kan bli en del frågor om var hon kommer ifrån, och då vet jag inte alltid vad jag ska svara. ”Hon är från Sverige”, brukar jag säga. Och ju äldre hon blir, desto lättare blir det för henne själv att prata om ursprung. Där har jag också bett hennes biologiska mamma om hjälp. 

– Annars är det mest det outtalade som kan vara besvärligt. Och fördomar som kan finnas. Men jag gillar att prata, som du märker, och är gärna öppen med detta. 

En person som inspirerade Ann-Sofi var Carola, som i ett sommarprat berättade omS adoptionsprocessen av dottern Zoe. ”Kan hon så kan väl jag”, tänkte Ann-Sofi lite kaxigt. Men hon vill inte alls romantisera kring livet som ensamstående förälder - utmaningar finns det gott om.

– Att vara ensam förälder 24-7, året runt, kan förstås vara skitjobbigt. Du ska ta alla konflikter, alla sjukdagar – allt. En av mina svågrar sa en gång: ”Nu förstår jag varför du pratar så mycket om Nikolina hela tiden – du har ju ingen annan – det är vi som är familjen!”. Det hade han helt rätt i, jag har ju ingen att bolla vardagens små bestyr och beslut med.

- Förutom med Gud förstås! Det blir många bönesuckar.

Vad har din gudstro betytt genom allt?

– Ja, det är ju till den som det kommer tillbaka hela tiden. Min gudsrelation har blivit ännu viktigare – det är liksom vi som är teamet.

- Han har välsignat mig med Nikolina, så är det verkligen. Jag har fått kasta mig på honom så många gånger, speciellt i början, när man inte fick sova, när hon fick mycket utbrott, när jag inte var ”en riktig mamma”. Jag fick be om vishet och förstånd att kunna möta henne. Det är bara Jesus som gjort allt detta. 

Två fotoböcker

Medan vi pratar kommer Nikolina hem från skolan. Hon har fått skjuts av sin morfar, som brukar agera ”taxi”. Nu väntar snart sommarlov innan det är dags för henne att börja sexan. 

– Vänta, jag ska bara hämta en sak, säger hon och springer in i huset så att det långa, märka håret fladdrar, innan hon kommer tillbaka med två fotoböcker i händerna. 

Nikolina kryper upp i soffan och visar och berättar att den ena fotoboken har hennes biologiska mamma gjort och den andra har Ann-Sofi, hennes mamma, skapat. 

– Titta, här hade jag örhängen! Det fick jag när jag bara var typ ett år! säger hon och skrattar, medan hon pekar på en av bilderna.

Två fotoböcker skapade av två olika mammor – med bilder av ett älskat barn. 

Fotnot: Nikolina är av säkerhetsskäl ett fingerat namn.