Christina Halldorf - Dagen

Skilsmässan påverkar min kristna tro – hur går jag vidare?

”Vi tyckte att vi fick flera tecken från Gud att vi var rätt för varandra, men det blev ett misslyckande” • Dagens relationsexpert Christina Halldorf svarar

Min man har radikaliserats i sina åsikter – vad ska jag göra?

”När han gör sina inlägg spiller det ofta över på mig” • Dagens relationsexpert Christina Halldorf svarar

Jag vill göra slut men klarar det inte

Allt är bra på papperet, men hon känner olust vid tanken på ett helt liv med pojkvännen • Relationsrådgivaren Christina Halldorf: Det du beskriver är en tydlig varningssignal, men vad står den för?

Relationsexperten: Dags att se över bilden av en stor Bullerbyjul i gemenskap

Christina Halldorf inför årets julfirande: Det är djupt inpräntat i oss att julen är en dag av gemenskap. Bullerbyn lever i vårt dna. Men inte mycket annat i våra liv påminner om Bullerbyn längre.

Jag klarar inte av att träffa min exman – men skulle vilja för barnens skull

Hur viktigt är det att vi lär oss umgås och tala med varandra? Och hur mycket ska våra barn få veta om det som hänt och om varför jag inte längre kan leva med deras pappa? frågar ”Kämpande mamma”. Dagens relationsexpert Christina Halldorf svarar.

Min mans släkt stannar för länge på semestern – det blir för intensivt

Hon behöver flera dagars återhämtning efter att makens familj rest igen, och nu vill hon säga ifrån, men vågar inte • Dagens relationsexpert Christina Halldorf svarar: Risken är att ett frö av bitterhet kan slå rot.

Jag utgår från att ingen egentligen vill vara med mig

Ända sedan barndomen har hon ifrågasatt sitt värde som person • Terapeuten Christina Halldorf: Det du beskriver är en livslång känsla av mindervärde.

Jag vill gifta mig och skaffa barn – men min kille är livrädd

Hon vill gifta sig och skaffa barn, men han fortsätter helst att bara vara ihop • Relationsrådgivaren Christina Halldorf ger råd på anonyma relationsfrågan.

Inför barnen biter vi ihop men konflikterna samlas på hög

Han är trött på att deras konflikter aldrig reds ut, och att han och frun aldrig pratar om sina problem på riktigt • Terapeuten: Att fortsätta stapla upp en trave av besvikelser är vanligt, men ett mycket dåligt val.

Bara jag är troende i familjen: Nu sörjer jag vårt sekulära julfirande

När de blev ihop slutade hon gå i kyrkan - nu känner hon att hennes barn aldrig får höra om Jesus • Parterapeuten Christina Halldorf ger råd.

Jag får dra in alla pengar för min man bara drömmer om företag

Hennes man har stora drömmar om företagande, men som aldrig slutförs • Under lång tid har hon ensam fått slita hårt för att få familjens ekonomi att gå ihop och nu börjar hon tröttna. • Relationsexperten Christina Halldorf ger råd.

Min fru kväver mig med sitt ständiga behov av bekräftelse

Hon vill att han spenderar all ledig tid med henne, och att han ska höra av sig så fort de är ifrån varandra • Relationsexperten Christina Halldorf: Det är som om hennes ångest blir till en självuppfyllande profetia.

Vår dotter tänker lämna sin man och vi får inte tycka till

“Vi har försökt säga att hon ska lämna den andre mannen och i stället kämpa för sitt äktenskap”, skriver två föräldrar till relationsexperten Christina Halldorf.

Pastorn vill att hon slutar leda lovsång efter att hennes man var otrogen

Hennes familj genomgår en kris efter att sanningen kommit fram om att hennes man varit otrogen mot henne - ytterligare ett hårt slag kom när deras pastor sen bad henne kliva av sitt uppdrag som lovsångsledare på grund av otroheten. Kan man göra så? • Relationsterapeuten Christina Halldorf ger råd.

Borde jag stanna hemma med min fru efter hennes knäskada?

Efter en skada kan hans fru inte längre följa med och åka skidor eller vandra i fjällen som han fortfarande gärna vill göra. Hon blir ledsen när han åker, och han får dåligt samvete • Relationsexperten ger råd: Hur skulle du önskat at din fru gjort, om rollerna varit ombytta?

Min man porrsurfar men han får mig att skämmas för jag tittat i hans mobil

Relationseterapeuten Christina Halldorf: Att han tillåter att det hamnar skuld på dig när du tar upp saker gör att man befarar att han är fast i ett beroende.

Min man säger aldrig längre att jag är snygg - det oroar mig

Hon är rädd att han inte tycker hon är attraktiv längre men vill inte pressa fram komplimanger • Terapeuten Christina Halldorf svarar.

Jag känner mig som en egoist för jag har så många vänner medan andra är ensamma

Christina Halldorf: Egoism är att inte unna någon annan det man själv har och att inte vilja dela med sig.

Hon vill inte sova i samma säng längre

Parterapeuten Christina Halldorf: Ibland kan det finnas något annat som göms i en önskan om separata sovrum.

Jag och min man pratar bara om ytligheter

Hon sörjer att deras samtal mest handlar om vardagliga saker som ska lösas, inte längtan eller tro. Parterapeuten Christina Halldorf ger råd.

Min fru orkar inte delta i familjelivet efter hon blev utbränd - hur ska vi klara detta?

Han lider med sin fru som är utbränd och deprimerad och nu har glädjen försvunnit ur deras vardag och han känner sig som en vårdgivare mer än en partner. Relationsexperten Christina Halldorf ger råd.

Vår dotter passar inte in i könsnormen

Terapeut Christina Halldorfs råd: Utmaningen för er föräldrar är att varken förstora eller förminska hennes kamp, utan normalisera den.

Är det fel av mig att satsa på honom när han inte delar min tro?

Hon har träffat en man men tvekar eftersom han inte har samma tro - relationsterapeuten Christina Halldorf svarar.

Han gjorde slut och har ny flickvän - men jag vill inte att han ska gå vidare

Relationsterapeut Christina Halldorf: Sluta följa honom på sociala medier!

Min man vill inte ha ett tredje barn

Relationsterapeut Christina Halldorf: Om det fortsätter med att du säger ”jag vill” och din man ”jag vill inte”, förblir positionerna låsta.

Vi vill flytta ihop efter varsitt äktenskap - hur ska det gå?

Relationsexperten Christina Halldorf: Relationen till ex-partnern är ett område som behöver hanteras med klokhet - Känslan av att partnern bryr sig mer om sina barn än om en själv kan skapa problem.

Jag är kär i min kollega - ska jag lämna min fru?

Christina Halldorf: Alla som försökt trycka undan starka känslor förstår att det inte går. De behöver få komma upp i dagsljuset.

”Vad säger jag till min sexåring som är livrädd för döden?”

Hennes dotter är rädd för att dö och bli ensam i himlen eller att mamma och pappa ska dö för henne och hon bli ensam kvar. Inga lugnande ord räcker och nu Relationsexpert Christina Halldorf ger råd.

”Måste jag hjälpa min vän med pengar?”

Christina Halldorf: Ett av vänskapens tecken är just att man inte har någon fordran på varandra, i något avseende. Det är nog där din egen tveksamhet kommer in.

Jag längtar efter att hjälpa flyktingar men min man vill inte

Christina Halldorf svarar på veckan relationsfråga från Dagen-läsarna

Min kompis nya pojkvän gör mig illa till mods

Relationsexperten Christina Halldorf: nte förrän man själv börjar erkänna att man inte mår bra i en relation är man redo att ta in andra tankar och synpunkter.

Efter jag blev avvisad tror jag knappt att någon kan älska mig

”Jag har försökt träffa någon, men det känns aldrig som om någon blir riktigt kär i mig. Nu har jag fastnat i ett läge där jag inte vågar bjuda ut någon av rädsla för att bli avvisad.”

Min högsta dröm är att ge vårt barn ett syskon - men min man säger nej

Christina Halldorf: Det är inte så här en god kärleksrelation växer och djupnar, tvärtom. Ni behöver lämna platserna som motparter och ställa er bredvid varandra igen.

Min familj vägrar förlåta min man efter otroheten

“Mina syskon och min mamma är vansinniga på min man och kan inte förstå att jag vill förlåta”

Jag och barnen hamnar utanför i kyrkan efter skilsmässan

Christina Halldorf: Alla är upptagna med att själva ha några att höra ihop med

Min man är ointresserad av att träffa folk efter pandemin

Parterapeuten Christina Halldorf svarar på anonyma läsarfrågan: ”Nu är det tid för er att på nytt forma ett gemensamt liv.”

Jag tål inte se min exfrus nya man i vår kyrka

Christina Halldorf: Kanske behöver du en egen frizon?

Jag får panik av bröllopsplanerna - Kan vi inte förbli sambo?

Parterapeuten Christina Halldorf: När man vet att det man vill är något gott, men samtidigt är rädd, finns det egentligen bara en sak att göra.

Jag kom på min man med att sexchatta med andra

Din ”inre dörr” slog igen för din man. Det handlar om en instinktiv reaktion för att skydda sig, sitt innersta, mot ytterligare sår, svarar parterapeuten Christina Halldorf på veckans anonyma läsarfråga.

Hjälp, mina föräldrar vägrar vaccinera sig

“Sociala medier förstärker deras konspirationsteorier och de kommer hela tiden med nya argument”, konstaterar veckans brevskrivare till Christina Halldorf.

Min fru vill inte röra vid mig och jag känner mig klängig - vad ska jag göra?

Han har alltid haft ett större behov än sin fru av närhet och uppskattar många kramar och att hålla handen - men på sistone tycker han att det blivit ännu mindre fysisk närhet, och nu mår han dåligt av det. Parterapeut Christina Halldorf ger råd till veckans anonyma frågeställare.

Jag skäms i kyrkan för att mina barn lämnat församlingen

Hon känner skam inför andra medlemmar i hennes i frikyrka. “Jag tänker att de sinsemellan pratar om att vi inte är några bra förebilder, eftersom våra barn inte valt att bli kristna”. • Relationsexperten Christina Halldorf ger sitt råd: Det finns bara en sak du kan göra.

Ska livet kännas meningslöst efter 70?

Christina Halldorf: Viktigt att få engagera sig “ända in i kaklet”

Jag ertappade min man – vad gör jag nu?

Att han håller dig delansvarig för sitt svek; ”du har inte gett mig det jag behöver” är snarast en undanflykt från sanningen om sig själv, svarar Dagens relationsexpert Christina Halldorf.

För att inte såra henne säger jag inget - är det fel?

För att inte såra min fru väljer jag ofta att tiga helt, men nu har vi undvikit att ta itu med problem i stället, skriver en man till Dagens relationsexpert Christina Halldorf.

”Mannen jag älskar delar inte min tro”

Min man får otäcka vredesutbrott – vad ska jag göra?

Hjälp, vår familj klarar inte isoleringen!

Min mamma tål inte kritik – vad ska jag göra?

Det slutar alltid med att båda blir ledsna och arga. Varför klarar hon inte av att bli kritiserad?

Han har träffat en annan – jag trodde jag kände honom

Terapeuten: Förmodligen kunde inte heller din man förutse det som hände.

Jag och mina syskon grälar om arvet

“Just nu orkar vi inte ens prata med varandra och bouppdelningen ligger på is. Jag trodde aldrig detta skulle kunna hända i vår familj.” Veckans fråga om gräl i familjen efter att föräldrarna dött.

Min fru älskar mig inte längre – vad ska jag göra?

Missfallet förstörde vår relation – vad gör jag nu?

”Min man sviker mig och tittar på porr”

Min fru vill skiljas, vad ska jag göra?

Jag drömmer om min gamla kärlek

Mina bonusbarn vägrar ta ansvar i hemmet

När farmor måste tävla med mormor

”Det låser sig varje gång jag blir förälskad”

Hur ska man göra om man av rädsla för att bli avvisad inte vågar visa sitt intresse för någon? Vår expert Christina Halldorf ger råd.

Måste vi välja sida efter vännernas skilsmässa?

Var borde jag sätta gränserna mot min mamma?

Min mamma mår ofta dåligt och behöver min hjälp men det känns som om behoven är oändliga och att jag inte räcker till

Äldre och kära – måste vi gifta oss igen?

Stress – en av orsakerna till otrohet

Min fru är inte kär längre och vill separera

”Min man är avundsjuk på min framgång”

Min man bryr sig inte om mitt utmattningssyndrom

”Min man har börjat att ta mig för given”

”Svärföräldrarna lägger sig i, vad ska jag göra?”

Måste jag berätta för min fru om otroheten?

”Hur ska jag kunna lita på min man igen?”

Det är alltid jag som hör av mig – vad är fel?

”Hjälp, de yngre i kyrkan kör över mig”

Hej Christina! Jag är en kvinna i 70-årsåldern som är aktiv i en liten församling i Västerbotten. Jag och min man har varit medlemmar i kyrkan sen vi flyttade hit på 70-talet. Vi har gjort allt ifrån att leda hobbygrupper till att städa och ordna missionsloppis. Den senaste tiden har vi till vår stora glädje sett många nya, unga familjer komma in i församlingen. Det är roligt att se hur de startar barnkör och café och vi gör allt för att stötta dem. Samtidigt tycker vi ibland att de skulle kunna visa lite större intresse för de bitar som vi fortfarande sliter med i kyrkan. Ibland krockar till exempel vår missionsloppis med caféverksamheten och det slutar ofta med att jag känner mig överkörd. Det känns som om kyrkan är deras nu, att vi bara är något gammalt som blivit kvar från förr i tiden. Jag vill inte verka som en sur tant, men hur ska man som 70-åring få de unga att intressera sig, så att vi på riktigt kan skapa församlingen tillsammans?

”Min blyghet har blivit som ett fängelse”

Hej Christina! Jag är en tjej på 26 år som kämpar med min blyghet. Jag har varit blyg ända sedan jag var liten. När jag var yngre kändes det som det var mer okej att vara blyg. Men som vuxen är detta ett handikapp­. Jag drar mig för enkla­ saker som att gå och handla på närbutiken eftersom jag är rädd att behöva springa in i någon jag måste prata med.Jag klarar mitt jobb som ekonom på ett företag ganska bra, men det är sällan jag bjuds med på några tillställningar efter jobbet, eftersom jag inte pratar så mycket med mina kollegor.Jag har ett par vänner som jag har känt sedan jag var liten och lyckats behålla, men jag har överlag svårt att få nya vänner. Jag blir så stressad och nervös varje gång jag borde prata och bjuda på mig själv. Ibland känns det som om jag sitter i ett fängelse, som hindrar mig från att göra allt det jag vill. Hur kommer jag vidare? Emelie

”Jag vill vara tacksam men känner tristess”

Jag är en man på 52 år som förmodligen låter oerhört bortskämd. Jag vill vara tacksam men känner tristess – trots att jag har allt. Mina barn är friska och klarar gymnasiet alldeles utmärkt. Min fru och jag älskar varandra, om än inte så passionerat kanske, men vi grälar inte. Jag har ett jobb där jag trivs, och jag tror på Gud. Ändå har jag börjat grunna på den klassiska frågan ”var det inte mer”? Det värsta är att det känns så orättvist mot min familj. Nu har vi firat semester på vårt lantställe, med mycket släkt och vänner, och jag har hela tiden känt att jag inte värdesätter allt som jag borde. Så blir det vardag igen och meningslöshetskänslan finns kvar. Ska jag ta den på allvar? Är detta ett tecken på att jag faktiskt borde förändra något? Eller ska jag ta det som att jag är en lätt patetisk man i en 50-årskris? Skåningen

”Borde jag och min man ta en paus?”

Jag och min man har varit ett par i lite mer än tio år nu. Vi har tre barn på fem, nio och elva år som tar mycket av vår tid, och det sista halvåret har vi båda haft tuffa situationer på våra jobb. Jag har blivit uppsagd och min man har fått en chefsposition och måste jobba över nästan jämt. Kanske är det detta som påverkat vårt förhållande, för det har liksom gått utför det här halvåret. Vi har tappat lusten för varandra, vi blir ständigt osams om småsaker och tjafsar inför barnen. Vi har inte orkat planera semestern, eftersom vi inte känner någon glädje över att umgås som par den här sommaren. Nu föreslog min man att vi skulle ta ett par veckor på varsitt håll och dela upp barnen emellan oss. Borde jag och min man ta en paus?Vi är inte alls redo att skiljas, så på ett sätt känns det väldigt drastiskt, men kanske kan det vara bra att vara ifrån varandra? Få tid att tänka? Eller behöver vi bara prata, prata, prata? Vad tror du? Hur ska vi använda sommaren bäst för att komma vidare i vår situation? N.P

”Jag jämför mig hela tiden med alla andra”

Hej Christina, jag är en 39-årig kvinna som brottas mycket med känslan av att vara misslyckad. Överallt omkring mig ser jag lyckade personer med spännande karriärer. Det känns som om alla avancerar, medan jag tuffar på med samma jobb som jag haft i tio år. Egentligen har jag allt. Till yrket är jag sjuksköterska och jag vet att jag är uppskattad av patienter och kollegor. Jag har en familj, två friska barn och en man som jag faktiskt fortfarande älskar. Ändå blir jag så stressad av att läsa om allt intressant som mina vänner gör. Det känns som om jag är ospännande och inte duger. Jag har nästan slutat att titta på Facebook. Hur hittar jag fram till känslan av att jag är okej som jag är, eller kan det vara så att jag behöver utvecklas? M.C.

Jag orkar inte ha en ”perfekt kristen familj” längre

Fråga Christina Halldorf: Vad gör vi när våra barn klarar sig själva?

Hej! Jag är en 50-årig kvinna som är gift med en man jag verkligen älskar. Vi har två barn i de sena tonåren som klarar sig allt mer på egen hand. Under våren ska ett av våra barn till och med flytta utomlands för studier. Kanske borde vi tycka att vår nya frihet är härlig, men det gör vi inte. Vi, eller åtminstone jag, upplever mest ett slags vakuum. En smygande känsla av att vara vilse i att ha lite för mycket tid för oss själva.Alltför ofta hamnar vi i soffan och ägnar oss åt ett håglöst, gemensamt tv-tittande, och ingen av oss vågar riktigt säga hur det är. Att vi nästan har glömt hur man gör och vad man gör när det bara är vi. Att det känns tomt och fattigt med bara oss. Får man ens känna så? Jag älskar ju ändå min man.Hur hittar vi fram till ett liv där vi känner att vår tid tillsammans är rolig och meningsfull? ”Undrande”

”Jag vill inte sitta ensam på stora högtider längre”

För den som är singel kan högtiderna bli årets värsta tid

Fråga Christina Halldorf ”Hjälp, jag hackar ständigt på min man”

Jag och min man har varit gifta i drygt 30 år nu. Vi är båda över 60 och vi har både barn och barnbarn. Han är en bra person. Men i säkert mer än 20 år har jag irriterat mig på honom. Jag hackar ständigt på honom för att jag tycker att han är långsam och aldrig får saker­ gjorda (som jag tycker). Jag tycker också att han nördar in på sina intressen och det är sådana saker som inte intresserar mig. Han har många kompisar, eftersom­ han är hjälpsam och vänlig. Men jag känner mig ensam och arg. Jag tänker ofta att han skulle ha det bättre utan mig, för jag är verkligen nästan aldrig trevlig mot honom längre. Borde vi skilja oss? ”Undrande”

Fråga Christina Halldorf ”Jag vill inte veta av barnens mamma”

Hej Christina, jag är pappa till två fantastiska barn som bor hos mig varannan vecka. Det har gått två år sen jag skilde mig från deras mamma, och barnen, som är i skolåldern, har vant sig och landat okej i vår nya familjesituation. Det svåra för mig är relationen till deras mamma. Hon lämnade mig för att hon träffat en annan man som var med i samma församling som oss. De lever inte tillsammans nu, men det svek hon utsatte mig för har satt djupa spår i mig. Jag tål nästan inte att se henne och irriterar mig på allt hon säger och gör. Egentligen vet jag att hon är en fantastisk mamma för sina barn, men jag vill inte ha med henne att göra. Hur ska jag göra? ”Fotbollspappan”

”Vi har roligt – men olika gränser för sex”

Jag är skild sedan en längre tid tillbaka, men för ett par år sedan träffade jag en skild kvinna på en kristen dejtingsajt. Vi började skriva och ringa till varandra och det uppstod varma känslor. Ändå upplevde jag aldrig den där riktiga vilan i kontakten. Ibland kände jag en slags oro när vi pratat i telefon. Sedan bestämde vi oss för att ses, och då blev vi förälskade. Månaderna därefter blev nog de bästa i mitt liv. Jag är fortfarande fäst vid henne och vi har mycket roligt tillsammans. Problemet är att vi har olika gränser när det gäller det sexuella. Hon kan tänka sig att ha ett samliv utan att vi är gifta, men för mig vore det helt fel. Och att gifta oss när vi ser så olika på en så viktig sak vågar jag inte. Vi är i 55-60-årsåldern, men jag menar att det inte är någon skillnad på hur man ska leva med varandra i vår ålder jämfört med om man är 20 år. Jag kommer nog aldrig att hitta någon lika fin igen, men oron i magen säger mig att vi måste avsluta vår relation. Jag tycker att Bibeln är tydlig i den här frågan, kan jag ha missat något? ”Osäker”

Mina föräldrar bråkar hela tiden, jag orkar inte ha kontakt

Fråga Christina Halldorf: ”Hur vågar jag säga att jag har ADHD”

Jag är en kille på 25 år som har haft svårt att träffa den rätta, men nu känns det som det äntligen har hänt. Jag är så förälskad och extra glad för att jag mött en tjej som delar min tro. Problemet är att jag inte vågar tala om för henne att jag lever med en bokstavsdiagnos, ADHD, som jag fick i mellanstadiet. Jag fick då även medicin, men den slutade jag senare med. Men jag har ju kvar min ganska rastlösa och ibland impulsiva personlighet. Jag vet ju att hon tycker om mig, men tänk om hon blir rädd om hon får veta. Risken finns ju att jag för detta vidare till mina barn, om jag skulle få några. Hur ska jag berätta det? "Undrande"

Varför kan min kompis inte ta ett nej?

”Jag fick aldrig det jag längtade efter”

Jag är en kvinna i fyrtioårsåldern, som under hela mitt liv brottats med depression och känslor av otillräcklighet och att inte vara älskad. Jag tror att detta grundlades i min barndom. Mina föräldrar gav mig inte alls den hjälp, vägledning och kärlek som jag längtade efter. Pappa var oftast inte hemma och mamma hade rätt stora egna problem.Nu i vuxen ålder har jag försökt prata med dem om hur det var när jag växte upp, men inte mött någon förståelse. Tvärtom har de en helt annan­ bild av hur allting var, vilket gör att jag känner mig som om det egentligen­ är mig det är fel på.Är det vanligt att man känner att man aldrig får den förståelse man i grunden vill ha? Mina föräldrar tycker säkert om mig, men de vägrar se sin del i att jag mått dåligt. Ska jag ge upp mina försök, och acceptera att jag inte kommer att få den empati jag behöver? ”B.I.”

Ensam om att vilja gå till kyrkan i jul

Jag är en kvinna i femtioårsåldern som alltid haft en varm tro. Min man är precis som jag uppvuxen i frikyrkan, men under åren när barnen varit små har han tappat intresset för kyrkan och säger att han inte ens är säker på att han tror. Våra två pojkar har idrottat mycket, så min man har hellre ägnat helgerna åt matcher och träningar. Jag har försökt hålla kontakten med församlingen, men de senaste åren har jag alltid fått gå själv. Nu är det jul och jag kan inte ens föreslå att vi ska gå på midnattsmässa eller läsa julevangeliet eftersom detta med Gud blivit ett irriterat ämne mellan mig och resten av familjen. Julen känns tom när den bara handlar om mat och julklappar och jag är trött på att det alltid är jag som ska ge vika. Hur ska jag göra? Undrande mamma

När vänner på nätet skapar svartsjuka

Jag är en 49-årig man som har dåliga minnen och erfarenheter av tidigare förhållanden. Lever nu som gift sedan en tid tillbaka med en underbar kvinna. Hon har den senaste tiden blivit väldigt intresserad av olika typer av spel på internet. Dessa spel inkluderar ibland intensiv kommunikation med spelkompisar. En av dessa är en man som hon spelat med under ett par månaders tid och hon säger själv att det är väldigt roligt med honom för de är på samma nivå och han är trevlig. Jag har påtalat att jag blir lite orolig över detta och att hon dras till detta spel och denna man så mycket som hon gör, men det har bara lett till att vi har grälat och kommit fram till att vi tycker olika i denna fråga. Min fru säger att jag borde förstå att det som händer i spelet inte är på riktigt utan på låtsas. Hon säger att jag måste lära mig att lita på henne och att detta bara handlar om min svartsjuka och mitt kontrollbehov. Är det jag eller hon som tänker fel? ”49-åring”

”Har blivit kär i en annan – vad ska jag göra?”

Jag är gift, och hade verkligen tänkt hålla ihop med min man livet ut. Men när jag började plugga efter föräldraledighet träffade jag en annan man. Jag insåg inte först hur mycket jag kände förrän det var för sent. Nu har jag blivit kär. Jag vill inte berätta för min man. Vad ska jag göra?

”Min fru vill inte dela sin kris med mig”

Hej Christina! Jag är en man i 50-årsåldern som undrar hur jag bäst ska agera mot min fru. Vi har varit gifta i 25 år. Livet går upp och ned och de senaste två åren har vi haft en del problem med ett av våra vuxna barn som inte mår så bra. Ungefär samtidigt som det började fick min fru problem på jobbet och ovanpå allt blev hennes mamma sjuk i cancer. Till slut blev det för mycket för min fru och en dag bröt hon ihop och fick åka hem från jobbet. I flera dagar låg hon bara i sängen och när vi till slut fick henne till en doktor fick hon diagnosen utmattningsdepression. Först tyckte jag enbart synd om min fru, men nu, två år senare känner jag mig mest frustrerad. Hon vill inte dela sin kris med mig och signalerar att jag ändå inte skulle förstå henne. Det känns orättvist att jag inte ens får chansen. Hur ska jag göra? Undrande man

”Nu blir jag bara mormor och mamma”

Hej Christina! Jag är en kvinna på 54 år och mamma till tre vuxna barn. De äldsta två är lyckligt gifta och har barn, men min yngsta dotter har haft det lite struligare. När hon var 21 blev hon gravid med en kille som vi aldrig riktigt kände att vi litade på. De fick en fantastisk liten dotter som nu är ett par år gammal, och allt verkade ändå gå bra. Men när min dotters sambo lämnade henne orkade hon inte stå på egna ben och hon tog med sig flickan och flyttade hem. Eftersom min dotter studerar och inte har så mycket pengar och dessutom ska ta hand om barnet själv känner jag på ett sätt att de självklart ska få bo hos oss. Jag älskar ju både henne och mitt barnbarn.Samtidigt hade jag sett fram emot att jag och min man skulle få rå oss själva lite, och som det är nu blir jag liksom bara mormor och min vuxna dotters mamma. Jag och min man har inget eget vuxenliv, utan anpassar oss helt efter dem. Är jag hemsk som tänker och känner så här? ”Mamma och Mormor”

Min man blev kär i sin kollega

Christina Halldorf får frågan hur mycket tålamod man ska ha med en partner som sviker.

”Kan jag få släktingarna att förlåta?”

Jag är så trött på konflikterna i vår släkt. Allt började för många år sedan då en av mina manliga släktingar startade ett företag på orten där vi bor. I början gick affärerna bra och flera av mina släktingar började jobba i företaget. Sedan vände vindarna och det blev svårt att få företaget att gå runt samtidigt som släktingarna hade olika åsikter om ansvarsfördelning, ägande och annat. Exakt vad som hände vet jag inte, men i dag är företaget nedlagt och två av mina manliga släktingar vägrar prata med varandra. Eftersom vi också är med i samma församling är allting väldigt infekterat och vi kan aldrig umgås alla samtidigt. Det känns otroligt tråkigt om detta ska fortsätta för alltid. Hur kan jag som yngre släkting och tredje part påverka dessa mina äldre släktingar att gräva ned stridsyxan och förlåta varandra? ”Yngre släkting”

”Min man tar allt jag säger som kritik”

Jag och min man har varit gifta i 18 år. Vi har tagit oss igenom småbarnsåren. Under den tiden hände det att det uppstod irritationer emellan oss ibland, men inte värre än att vi oftast skrattade åt dem efteråt. Nu är barnen i tonåren och vi har lite mer tid tillsammans. Ändå känns vår relation skörare än någonsin. Det är som om min man inte förstår mig utan tar allt jag säger som kritik. Han har alltid jobbat ganska mycket och nu är det mer än någonsin. När jag ibland ber honom tänka på att komma hem tidigare blir han arg och tycker att jag borde tänka på allt han gjort för mig och barnen. Och om jag påminner honom om att det är dags att byta däck på bilen kan han undra om jag tror att han är dum i huvudet, eftersom han förstås har koll på det. Alla dessa samtal som slutar på ett helt annat sätt än vad jag hade tänkt gör mig så ledsen. Vad ska jag göra? ”Medelålders kvinna”

Varför känner sig unga så värdelösa?

Jag är en kvinna på 50 plus som älskar ungdomar och har varit konfirmationsledare under många år. Under de senaste åren har jag blivit så nedslagen av hur hårda unga människor kan vara mot sig själva. Särskilt flickorna verkar ha svårt att tycka om sig själva. När vi samtalar om hur de mår och vad de tänker säger de ofta att de känner sig fula och dåliga. Trots att många av dem jag möter verkar duktiga i skolan är de aldrig tillräckligt bra i sina egna ögon. Vad kan jag som ungdomsledare göra för att de ska tycka om sig själva?

”Min mans falskhet gör mig vred”

"Efter ett 40-årigt äktenskap erkände min man att han varit otrogen, men trots frågan hur länge, ryckte han bara på axlarna. Han ville inte prata om det. Eftersom det var helg tänkte jag vänta till efter helgen att ta upp det. Han dog hastigt och där står jag med mina frågor. Jag tror han haft flera förhållanden. Nog har jag misstänkt otrohet tidigare, men när jag antytt detta har han förnekat. Men efter erkännandet har jag pusslat ihop så jag säkert vet om en av dem. Jag har skrivit till henne och bett henne erkänna och jag ska förlåta. Som det nu är hälsar vi inte på varandra. Det känns inte bra, men det är ju inte min skuld. Något så tufft trodde jag inte man behövde uppleva. Jag är vred på min man för hans falskhet. Vi var båda medlemmar i en frikyrka. Efter detta har jag ingen tillit till någon." "Besviken"

”Alkoholfri släktjul – kan jag kräva det?”

”Min man har blivit andligare än mig”

Jag är en tjej i trettioårsåldern som varit gift i fem år. Jag och min man är båda uppvuxna i en frikyrka och vi delar samma tro och värderingar. Men på den sista tiden har jag upplevt att min man liksom dragit ifrån mig på det andliga planet. Allt började med några nya vänner som kom till vår kyrka. De hade ett mer hängivet sätt att be och att tala om Gud. Tillsammans med dem upplevde min man något slags nytändning och nu drar han in Gud och det andliga i nästan allt vi talar om. Han vill att vi ska räkna mer med under och så vidare och kanske borde jag hänga på honom. Det är bara det att jag inte alls känner mig hemma i detta nya, för jag är en mer jordnära person. Samtidigt vill jag inte vara en bromskloss för min man. Hur ska jag göra? N.K

Hjälp, tystnaden mellan oss gör så ont

Jag och min man har varit gifta i 19 år i år. I början av vårt liv tillsammans hade vi gemensamma intressen och mål och pratade mycket med varandra. Sedan har något hänt med oss efter vägen. Jag vet inte exakt vad, men kanske har det att göra med att det rent karriärsmässigt gått bättre för mig än för min man. Ju bättre det gick för mig på jobbet, desto mer bråkade vi om småsaker och sen var det som om vi började ge upp bilden av oss som två människor som vill varandra väl. Ibland är han faktiskt nästan elak. Även om det bara är verbalt, är det så smärtsamt. Stunderna tillsammans har blivit allt kortare och i stället väljer vi att göra något praktiskt på var sitt håll i huset. Vi har slutat berätta om vår dag för varandra, slutat dela bekymmer och glädjeämnen. Det är tyst och spänt mellan oss när det bara är vi två. Så här har vi haft det i några år nu och det gör ont. Nu undrar jag, finns det en väg tillbaka? M.E

Arvet fick systrarna att bryta kontakten

I våras gick min pappa bort efter en tids sjukdom. Trots att jag kände en oerhörd sorg, har omständigheterna efter hans död varit nästan mer smärtsamma än själva sorgen. Jag har två halvsystrar, sedan min fars tidigare förhållande. Medan min far levde uttryckte de ofta sin besvikelse över att deras pappa svek dem och lämnade deras mor för en annan, min mamma. När vi nu skulle ses för att läsa vår fars testamente visade det sig att han skrivit mer på mig än på dem, och de kände sig givetvis svikna igen. All deras ilska togs ut på mig. Eftersom min mor är gammal och lider av demens fick jag planera hela begravningen ensam, och nu vill mina syskon inte ha någon kontakt alls. Jag kan förstå deras känslor, samtidigt som jag känner mig orättvist behandlad. För mig är relationen till dessa, mina familjemedlemmar viktiga. Hur ska jag agera? "Sorgsen och sårad tvåbarnsmamma"

Fråga Christina Halldorf: Oron för min dotter gör mig sjuk

Jag är så orolig för min dotter 14 år. Efter ett långt sommarlov måste hon snart börja skolan igen. Hon trivs i inte i sin klass. Det började med att hon var ihop med en kille i klassen men när hon gjorde slut så blev han väldigt elak mot henne inför alla andra och sprider osanna rykten. Jag har pratat med pojkens föräldrar och läraren men inget händer. Min dotter säger att hon står ut och att hon inte vill byta skola, men jag ser ju hur hon lider. Detta har tagit sådan vändning att jag nu mår sämre än dottern och har blivit sjukskriven. Jag vågar inte berätta varför för min dotter. Men detta känns verkligen inte bra.Hur släpper jag greppet om detta så att jag inte gå ner mig själv och i stället kan vara ett stöd för henne – som hon verkligen behöver? ”Orolig”

Min man glömmer alltid vår bröllopsdag

Jag och min man hade bröllopsdag för ett tag sedan och då hände det som händer nästan vartenda år. Han glömde. Själv hade jag planerat dagen genom att ordna barnvakt och boka restaurang, men när jag sen förstod att han inte ens köpt blommor, tappade jag helt lusten. Vi har pratat om det här så många gånger, och min man brukar alltid säga något i stil med att ”ja men, du vet ju hur mycket jag älskar dig alla dagar”. Han har väldigt svårt att förstå varför det betyder så mycket för mig att få det där lilla extra och bli uppvaktad, och jag vet inte riktigt heller varför. Men så är det, särskilt så här i småbarnåren, när man lätt känner sig sliten och inte särskilt vacker behöver man det. Hur ska jag få min man att förstå?

Hur hanterar vi vår högljudda granne?

Vi är en familj med två barn som bor i ett radhus vi älskar, och är omgivna av grannar vi tycker mycket om. I huset bredvid bor en familj vars tonåriga dotter har Downs syndrom, något vi från början enbart såg som något positivt eftersom vi vill att våra barn ska lära sig att människor är olika. Flickan har en härlig personlighet, och den första sommaren tillät vi att hon kom in på vår tomt ofta. Problemet är att hon är väldigt högljudd och älskar att sjunga. Därför kom vi till slut överens med hennes föräldrar om att hon måste lära sig att respektera tomtgränserna, och det har funkat hyfsat. Men nu är flickans sång så stark att den hela tiden finns i bakgrunden av vårt uteliv även om hon står på sin sida av staketet. Föräldrarna verkar vara kloka människor som brukar vara lätta att resonera med, men samtidigt har ju alla barn rätt att röra sig fritt.Hur ska vi göra? Man vill vara god, kristen och förstående och samtidigt blir vi verkligen stressade av detta ljud. M.O.

”Jag behöver semester på mina villkor”

Christina Halldorf: Vem du är sur på egentligen?

Varför vill inte min fru gå till kyrkan?

Vår familj är med i en frikyrka, våra barn är med i verksamheten och jag har flera förtroendeuppdrag. Men under en längre period så har det varit så att min fru inte vill följa med på gudstjänster eller engagera sig i verksamheten. Jag tänkte först att det var tillfälligt, men nu har det gått två år. Vi har svårt att prata om detta, hon tycker att jag anklagar och lägger skuld på henne. Hon är fortfarande kristen, men säger att hon inte känner något behov av att gå till kyrkan. Jag är naturligtvis lite orolig för att något händer inom henne som hon inte berättar. Det här skapar ett slags distans emellan oss och jag saknar den gemenskap som vi hade när vi delade gudstjänstbesöken med varandra. Jag känner mig maktlös och vet inte vad jag ska göra. Hur får jag min fru till kyrkan igen?

”Vår vän saknar respekt för sin fru”

Hej Christina! Jag och min man har ett par vänner som vi bekymrar oss över. Framför allt blir vi väldigt störda och irriterade över hur illa vi ser att mannen behandlar sin fru. Det är inte fråga om misshandel, men han har liksom tappat respekten för henne. När vi är där skojar han om henne på ett sätt som inte känns riktigt bra, och han låter alltid henne sköta både barn och matlagning själv medan han sitter kvar vid bordet och pratar. Nu börjar vi märka att vår väninna påverkas av makens tråkiga kommentarer och sätt att behandla henne, och hon tar mindre och mindre plats när han är med. Jag tror att hennes självförtroende har fått sig en rejäl törn.Eftersom vi tänker på det här varenda gång vi träffas börjar det bli ohållbart för vårt umgänge. Dessutom känner vi ansvaret att försöka sätta stopp innan mannen fortsätter bryta ned henne. Vi vet ju hur deras förhållande en gång började, med mycket kärlek. Samtidigt känns det jättesvårt att ta upp detta med mannen. Ska vi kanske ta upp det med kvinnan i stället, eller med dem båda tillsammans?

”Min mamma kränker och sårar mig”

Jag är en kvinna på 43 år, jag har barn och mår faktiskt väldigt bra egentligen. Min fundering är hur jag ska göra med relationen till min egen mamma. Som riktigt liten hade jag några lyckliga år med två föräldrar och så, men då jag blev lite äldre och trotsigare blev det en del misshandel. Slag av pappa – påhejad av mamma, och även mamma drog mig i håret och nöp mig. När jag var 12 år skilde sig mina föräldrar. Min lillasyster flyttade med mamma och jag och min bror med pappa. Trots att mamma inte flyttade långt, fick vi bara komma när vi blev bjudna och aldrig sova över.När jag gifte mig och fick egna barn tog vi upp relationen igen. Mamma kom och stöttade vid förlossningar, tog hand om de andra barnen, fixade mat och var urgullig. …Sedan hände något igen. Det började när jag åkte upp ensam för en avkopplande helg. Mamma spårade helt ur och kränkte mig både fysiskt och psykiskt. Efter det har hon aldrig bett om förlåtelse. Just nu har vi nästan ingen kontakt alls, men då och då skickar hon presenter till barnen. Mitt problem är att jag inte orkar ha kontakt med henne. Hon sårar och skuldbelägger mig vid varje samtal. Vad är ditt råd? Borde jag trots allt försöka igen?Elisabeth

Min vän hör inte av sig, vad ska jag göra?

Hej Christina! Jag är en kvinna i medelåldern som alltid värdesatt vänskap. Nu börjar jag dock tröttna på en av dem som jag under lång tid betraktat som en av mina närmaste vänner. Vi har fram tills för något år sedan hållit kontakten ända sedan skoltiden, uppdaterat varandra om familj och arbete, skrattat, gråtit och pratat mycket i förtroende.Nu har relationen blivit väldigt enkelriktat, för det är enbart jag som hör av mig. Trots sms, telefonsamtal och meddelanden på facebook från min sida, är det alldeles tyst från hennes håll.Detta är en sorg för mig, men samtidigt börjar jag tröttna. Vad tycker du, hur mycket ska man egentligen envisas? M.K

”Kyrkengagemanget sliter på kärleken”

Hej Christina. Jag och min man har varit gifta i 14 år. Vi har fått tre fina barn och utåt sett ser nog allting mycket bra ut. Vi är engagerade i en frikyrka, går som familj på gudstjänst på söndagar och barnen deltar i lite olika aktiviteter. Därutöver är min man engagerad i ett lovsångsteam och han är också med i församlingsledningen. Han är entusiastisk och omtyckt och har lätt för att tacka ja till olika förfrågningar om ansvarsuppdrag. Vi arbetar båda så gott som heltid, men i hemmet blir det jag som drar det tyngsta lasset. Det är jag som är hemma med barnen på kvällar och ofta också helger. Vi har försökt att prata om hur det påverkar mig och oss, men min man har svårt att se hur han skulle kunna dra ner på sina engagemang i kyrkan, han ser det som sitt sätt att tjäna Gud. Hur ska jag få min man att förstå det här, utan att han tycker att jag bara gnäller? Det sliter för mycket på familjen – och på kärleken.

Måste jag berätta allt för min fru?

Jag är en medelålders man som lever tillsammans med en kvinna jag älskar. Vi har två barn, delar både kyrka och andra intressen och är enligt min mening lyckliga.

"Älskar min man, men är kär i en annan"

Jag är gift med en fin man sedan drygt 10 år tillbaka och vi har två små barn tillsammans. Vi har båda frikyrklig bakgrund och tron är viktig för oss. Jag har dock gått igenom en kris de senaste åren, bland annat i samband med att min syster som stod mig mycket nära gick bort. I den krisen kom en god vän att betyda mycket genom sitt stöd och sin förståelse. Han är gift och har familj. Men något har vuxit fram mellan oss i denna närhet och, ja, vi har helt enkelt blivit kära i varandra. Vi har inte gått över några fysiska gränser, men vi har kontakt nästan dagligen via sms eller mail/chatt. Längtan är stor efter den andre, men jag vill inte lämna min familj. Min man vet något av vad som händer, om än inte allt. Jag älskar min man, men det jag känner för den andre mannen är så mycket starkare i sin intensitet. Har svårt att tänka hur jag ska stå ut med att leva mitt liv utan honom. Men kanske måste jag det? "Karin"

"Hur får jag ett eget liv som pensionär?"

Jag är 64 år och har ett arbete jag trivs med, men det är stora omorganiseringar på gång och jag har alltmer börjat fundera på att ta ut pension. Även min man kommer att gå i pension ganska snart. Jag oroar mig inte för att vi ska gå sysslolösa, men däremot för hur jag ska kunna hålla kvar ett eget liv efter pensioneringen. Yrkeslivet har faktiskt varit en slags frihet för mig. Om jag går i pension vet jag att min man förväntar sig vissa saker av mig, min gamla mamma hoppas att jag ska ersätta hemtjänsten och mina barn hoppas på barnvaktshjälp med mera. Allt det där vill jag ju också. Men det finns en risk att all tid som nu frigörs, genast beslagtas av alla de andra, att det inte blir något kvar till mig. "Eva"

Olustigt - att vilja men inte ha lust

Hjälp, jag är 45 och har sexstress - jag vill inte tillräckligt ofta. Jag och min man har varit gifta i 12 år, ett lyckligt äktenskap med ups and downs som alla andra. Det här har varit både känslomässigt och sexuellt.

"Jag orkar inte lyssna på min man"

Christina Halldorf, leg psykoterapeut, svarar på dina frågor om relationer. Skicka din fråga till expert@dagen.se eller till Dagen, Expertfråga, 105 36 Stockholm

"Mina barn anklagar mig för att jag inte gick"

Jag har nyss börjat prenumerera på Dagen och har med stort intresse följt artiklarna om dysfunktionella familjer. Jag har varit en del av en sån familj i alltför många år, när jag äntligen tog mig ur hade barnen tagit väldigt stor skada. Trots att det är tio år sedan vi separerade lever vi fortfarande med sviterna av det. Jag var den passiva fega föräldern som inte vågade värna mina egna barn, i dag lägger mitt äldsta barn all skuld på mig. Hur ska jag kunna bearbeta och vara en tillgång för mina barn när jag känner så stor skuld för vad som hänt. Hur får man hjälp? Vart får man hjälp?

Hur får vi en kärleksfull samtalston?

Hur ska jag få sexlivet att fungera?

Jag har träffat en man som inte är troende som jag. Jag vill ha sex först efter äktenskapet men så tycker inte han. Bortsett från min övertygelse är jag rädd att sexlivet inte ska fungera eftersom det inte gjorde det i mitt tidigare äktenskap. Min före detta man lämnade mig på grund av detta. Sex nu betyder att jag gör något som jag kanske kommer att ångra djupt. Sex sen kanske får min vän att ångra att han gift sig med mig. Min man ångrade sig och det kan hända igen. Hur ska jag veta att jag klarar av ett sexliv? Hur ska man veta att det fungerar om man inte prövar? Jag tror fortfarande på äktenskapet som något avskilt. Väljer man att vänta med sex vet man var man står och vad man håller på med. Tiden före är för att man ska kunna dra sig ur utan att ha svikit den andra. Tiden efter för att satsa helt på en ömsesidig tillit. Men ändå är jag skadad av den förkunnelsen. En tung börda är den. Jag skulle vilja ställa hela den delen av kristenheten till svars. För om jag gjorde rätt, varför blev det så fel? Så vad ska jag svara när min vän ber mig att sova i hans säng eller när han frågar vad jag är rädd för? "Sorg"

Vågar jag säga nej till församlingsarbete?

Jag går i pension i höst och det är både med förtjusning och oro. Samtidigt som jag ser fram emot ledighet så vet jag inte hur jag kommer att reagera när jag har ett hav av tid. Nu har jag ju ingen tid känns det som. Jobbar heltid och är väldigt trött på helger och kvällar. Jag skulle vilja göra något meningsfullt men är osäker på om det är i församlingen som jag ska lägga min tid. Kanske ska jag göra en insats i en icke kristen organisation och lära känna nya människor. Jag tror nämligen att jag kommer att sakna den här mixen av människor som jag i dag träffar på min arbetsplats. Eller är jag för självisk då? Många i församlingen räknar med att man ska göra nytta där. Hur tycker du att jagska tänka? Britta

Våga konfrontera den som har svikit dig

Hur går man vidare efter ett svek? Kommer man för alltid att vara misstänksam? Christina Halldorf, socionom och Svenska Journalens relationsexpert, menar att konfrontation är bästa receptet.

Är min man otrogen?

Vad ska jag göra? Jag tror att min man är otrogen. Jag har haft det på känn förut men hade då inga bevis. Egentligen har jag inga bevis nu heller, men det finns en hel del som tyder på detta. Maken och jag har varit gifta i tio år. Och vi har aldrig haft ett bra äktenskap, tyvärr. Det är stor ålderskillnad på oss men vi har småbarn tillsammans. När han kommer hem från jobbet så sitter han vid datorn, mest hela kvällarna. Vill inte umgås. Han ser ner på mig. Ger ingen uppmuntran, bara kritik. Jag orkar inte mer. Vi har, för några år sedan, varit hos familjeterapeut men min man ville inte konfronteras utan bara gick därifrån. Vi är båda kristna och det ska också sägas att maken är mycket konservativ. Hur ska jag gå vidare? Min ekonomi är dålig så det är svårt att leva singel, men det kanske ändå är bättre än att ha det som jag har det nu. Behöver råd.Olycklig

Hur hanterar jag syskonkonflikten?

För två somrar sedan när släkten samlades hemma hos oss hamnade min bror i en våldsam diskussion med en nära familjemedlem. Han blev så upprörd att han förlorade all självkontroll, började yla och skrika så att barnen som fortfarande var vakna blev jätterädda. Vi vuxna försökte lugna ner honom men det gick inte. Vi var till slut tvungna att köra ut honom och hans fru så att han kunde lugna ner sig. Dagen efter åkte de tidigt och sa att de aldrig mer skulle komma tillbaka. Tiden har gått och i början var det helt tyst från min bror. Nu har han börjat söka kontakt igen men berör inte det som hände. Jag försöker vara vänlig men tycker att det känns jobbigt att inte få reda ut saken. Han beskyllde oss då för allt möjligt. Jag har senare förstått att han vid tillfället hade personliga problem. Men jag har svårt att låtsas som om inget har hänt. Har försökt skriva brev, men jag får inte till det. Jag känner att jag skulle behöva göra något för att bli av med bördan. Chattar regelbundet med min bror, men frun har jag ingen kontakt med. Vad ska jag göra? Det är jättejobbigt att ha det så här. Olycklig syster

Ska jag orka hjälpa grannen?

Jag har en granne som har stort behov av stöd. Utan att gå in på detaljer så har hon stora problem i äktenskapet, hon är arbetslös och har två små barn som är beroende av henne. Hon suger åt sig allt stöd hon kan få, men jag har verkligen inte tid eller möjlighet att släppa henne så in på livet som skulle bli fallet om jag "gav henne lillfingret". Jag känner mig som en dålig människa och kristen. Men ska jag verkligen offra relationer som är viktiga för mig för att hjälpa den här kvinnan, som jag för övrigt inte har mycket gemensamt med? "Dålig medmänniska?"

Varför har jag alltid dåligt samvete?

Hur ska jag komma över otroheten?

Varför kan jag inte sluta spana?

Jag är 27 år och har en fin flickvän. Vi har varit tillsammans i några år nu men problemet är att jag inte kan sluta fortsätta spana efter andra tjejer i tron att det ska dyka upp någon bättre. Min tjej är bra på alla sätt, ändå finns det där kvar i mig och jag känner mig usel för att jag gör så här mot henne. Jag är själv innerligt trött på mitt beteende och oviljan att inte kunna bestämma mig en gång för alla. Vad ska jag göra för att bryta detta? Peter

Varför accepterar de inte att jag vill vara barnlös?

Jag är uppvuxen i en kärnfamilj och alla i min släkt ser det som normalt att gifta sig och få barn. Men jag känner mig inte hemma i detta. Jag är gift och väldigt nöjd med det. Till saken hör att jag tidigare varit inne i ett missbruk, depression, utbrändhet och känner att barn är ett väldigt stort steg för mig. Kanske ångrar jag mig när det är för sent, men då tänker jag att jag alltid kan adoptera. Min man förstår mig, men inte min släkt. Jag känner en väldig press från dem. En förväntan som jag inte kan värja mig ifrån. Vad ska jag göra? Varför tror de inte att jag kan vara lycklig utan barn? Uppgiven

Kan det hålla trots att vi är så olika?

Varför är dagens småbarnsföräldrar så ohyfsade?

Varför är dagens föräldrar så öppna med allt? De byter blöjor på bordet i restaurangen, de ammar i fiket, de pratar högt och ljudligt om barnets kiss- och bajsproblem – och jag vill inte veta. Vad är det som har hänt? Det är som om de tror att de är världens mitt. De blockerar trottoarer och affärsentréer utan att blinka eller vilja flytta på sig. Kan man inte begära lite hyfs i det offentliga rummet? Rut

Hur får man stopp på semesterbråket?

Min man vill vänta med barn men inte jag - hur löser vi det?

Var kan singlar umgås?

Hur får jag tillbaka sexlusten?

Svärföräldrarna har ingen respekt för vårt privatliv - hur gör jag?

Min sociala fru får mig att känna mig övergiven - hur gör jag?

Ska jag göra slut med pojkvännen?

Varför flirtar vår vän med mig?

Hur blir jag fri från kontrollbehovet?

Jag är en typiskt duktig kvinna. Jag har ett bra yrke, en lycklig familj och fina vänner. Men jag känner att jag inte kan njuta av detta. Mitt behov av att allt ska vara så exakt som jag vill ha det blir allt mer pressande. Ska vi ha gäster hemma, måste jag städa hela huset och göra en trerätters middag. Det skulle aldrig falla mig in att bara bjuda på te och mackor (fast det skulle vara skönt ibland). Jag borde kunna delegera, både som chef och mamma, men jag gör inte det. Troligen för att jag har ett stort kontrollbehov. Hjälp mig! Hur ska jag lära mig leva mer i nuet, att njuta av mina barn och faktiskt uppskatta att jag har det så bra? Anna

Frun behandlar mig som ett barn

Vad är verklig kärlek?

Jag är en vanlig kille på 19 år och har aldrig känt mig riktigt förälskad. Mina kompisar berättar om hur kära de är, hur de jämt tänker på den personen och kan göra vad som helst för en tjej. Jag har aldrig känt så och börjar bli avundsjuk på dem. Har jag missat något? Kanske har jag bara inte upplevt riktig kärlek eller kan jag bara inte fästa mig vid någon. Jag har varit ihop med tjejer, men aldrig känt att jag skulle gå genom eld och vatten för dem, trots att jag gillat dem. Kanske är det något fel på mitt känsloliv? Kanske vågar jag inte släppa in någon på allvar. Men hur ska jag då få veta vem som är den rätta? Jeppe

Gift: Hur står jag ut med hans ex?

Singel: Varför vill ingen ha mig?

Kär singel: Riskerar jag vår vänskap om jag avslöjar mina känslor?

Varför har kyrkan så svårt att acceptera psykisk ohälsa?

Kyrkomedlem: Har jag tappat min tro?

Måste jag ta hand om mamma?

Fråga: För ett tag sedan fick jag veta att min mamma har cancer. Läkarna vet inte hur länge hon har kvar att leva, det beror helt på hur hon svarar på behandlingen. Min mamma skulle helst av allt vilja bo hemma hos oss under den här perioden, men jag känner att jag inte riktigt orkar det. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Hur jag än gör blir det fel. ”Anette”

Det som blir kvar

Kamratäktenskap