Debatt

Att begränsa rätten att förmedla tron till sina barn är fel väg

Slutreplik. Men både frikyrkliga och SVT kan behöva lyssna på fler röster än de som bekräftar det man redan anser. Det är bara nyttigt, skriver Paulus Eliasson.

Förkunnare och pastorer har stor ansvar för att undervisa föräldrar om ansvaret att vara kärleksfulla uppfostrare för sina barn, skriver Paulus Eliasson.

Det var med intresse jag tog del av reaktionerna på min artikel Jag växte upp inom Maranata – och är tacksam skriven med anledning av SVT:s programserie Gud som haver barnen kär, inte minst den tidvis briljanta podcasten Sektpodden med Rigmor Robèrt och Emma Gembäck, och David Strömmares svaromål här i Dagen: Nu är inte tid att berätta hur bra någons uppväxt i kyrkan varit.

Det jag först vill säga är att min artikel inte var ett försvar för dem som har behandlat barn illa. Barn har rätt till trygghet och kärlek, oavsett föräldrarnas filosofiska inställning – och varje kultur som inte prioriterar barns mående måste konfronteras.

För det andra vill jag säga att rösterna i SVT:s program är långt viktigare än min egen. Om två personer jobbar på en byggarbetsplats och den ena skadar sig, kan man inte säga “Åh, är du skadad? Det är inte jag, så vi fortsätter.” Först och främst måste man hjälpa den skadade – men efteråt har det ett värde att säga “Varför skadades den ene och inte den andre, och hur kan vi lära oss av det inför framtiden?”

Även samhälle och skola har ett ansvar i att hitta mekanismer för att fånga upp de barn som far illa.

—  Paulus Eliasson

Intentionen var därför att väga våra historier mot varandra, för att se vad som kan vara skillnaden. Är det familjesituationen, förkunnelsen, barnets egen psykologi, församlingens struktur – eller kanske individens upplevelse av att tillhöra ett sammanhang som är annorlunda än majoritetssamhället – som är orsaken till skillnaden? Det tyckte jag inte framkom i programmet, eftersom bara en sida hördes.

Målet var alltså självkritik och en blick mot att göra saker bättre i framtiden, inte att skylla ifrån sig eller försvara sådant som varit illa.

På 1960-talet försökte man förbjuda att barn besökte Maranata-möten. I dag vill många stoppa muslimska eller kristna friskolor, och hemundervisning är redan förbjudet. Jag tror inte att det är vägen framåt. Men jag tror att förkunnare och pastorer har ett stort personligt ansvar i hur de talar om andliga ting, att reflektera över hur barn upplever det de talar om, och att undervisa föräldrar om ansvaret att vara kärleksfulla uppfostrare av sina barn. Och jag tror att även samhälle och skola har ett ansvar i att hitta mekanismer för att fånga upp de barn som far illa.

Begränsningar av föräldrarnas rätt att förmedla sin tro till sina barn är knappast vägen framåt – och heller inte att ta utgångspunkt i att religiös tro på sådant som himmel och helvete är skadligt i sig. Men att både vi frikyrkliga och SVT kan behöva lyssna på fler röster än de som bekräftar det man redan anser, det tror jag bara är nyttigt.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig