Barn som mördar är både förövare och brottsoffer – samtidigt

Det kändes som om vi fick ett andrum när det dödliga skjutvåldet bromsades in under första delen av innevarande år. Även antalet häktade barn halverades. Vi vet ännu inte om det är ett trendbrott och vad det i så fall beror på, men självklart kan vi inte luta oss tillbaka. Det har vi sett dessa sista dagar i mars då flera barn varit involverade i dödligt våld.

Regeringen med stöd av Sverigedemokraterna har drivit frågan om inrättandet av ungdomsfängelser, som om detta skulle vara den enda lösningen för att stoppa den grova brottsligheten bland barn. Med barn menas personer under 18 år. Regeringens förslag, som ska beslutas av riksdagen, förbereds nu på tre anstalter i vårt land, bland annat Kumlafängelset. Lagändringarna föreslås träda i kraft 1 juli 2026.

Regeringen framställer denna åtgärd som nödvändig. Men hur kan man dra den slutsatsen när andra vägar inte har prövats i samma utsträckning?

De resurser som nu ska frigöras till ungdomsfängelser ska användas till att skapa små enheter med hög personaltäthet, med skolan i centrum och med en kontrollerad och förstärkt utsluss. Det är viktiga insatser. Men varför har man inte byggt denna typ av avdelningar på Sis för barn med bakgrund i gäng­kriminalitet?

Sis har under lång tid fått kritik för hur man hanterat denna kategori barn. För dem som varit inom sluten ungdomsvård är risken för återfall 90 procent. Ett skäl till att Sis inte klarat sitt uppdrag är brist på de resurser som nu möjligen ska användas för ungdomsfängelser.

Regeringen har valt väg, men att säga att det är en nödvändig väg att gå – alltså som om det inte skulle finnas någon annan väg – är långt ifrån övertygande. Sis-hemmen skulle kunna reformeras i grunden, och göras mer professionella och säkrare.

Ännu ett förslag i regeringens paket är att sänka straffbarhetsåldern till 13 år. Detta är vi nog många som inte trott var möjligt i vårt Sverige. Det innebär att barn avkrävs ansvar som vore de vuxna, och kommer kunna dömas som vore de vuxna. För mig framstår det helt orimligt.

Jag möter ofta argumentet att ” … ja, men de är ju kapabla att mörda som en vuxen. Då bör de också vara kapabla att möta straffet. Det är mördare vi pratar om.” Och ja, det stämmer att några av dessa barn också har mördat. Men efter att ha konstaterat det måste vi stanna upp och tänka efter: Ser vi på dessa barn som speciellt onda barn, eller inser vi att de i de allra flesta fall utnyttjas som redskap i en brottskedja som blir mer och mer skrupelfri? Är det inte så att regeringen nu lägger tyngden av vårt samhälles misslyckande på de barn som är den svagaste länken i en brottskedja?

En viktig bakgrund till dagens situation är att barn började användas mycket medvetet av skrupelfria gängledare efter att straffrabatten avskaffades för unga vuxna (18–20 år). Denna risk valde lagstiftarna och beslutsfattarna att bortse från, trots att flera viktiga remissinstanser varnade för att just det skulle kunna ske.

Nu står lagstiftarna inför regeringens förslag att under en femårsperiod sänka straffbarhetsåldern till 13 år. Det innebär att vi överger den straffmyndighets­ålder på 15 år som vi har haft sedan 1864. Kan regeringen hävda att det är en utveckling av synen på samhällets barn?

Shane satt på anstalter till 27 års ålder: Blev frälst bakom galler genom Alpha

Regeringen tar en enorm risk med detta beslut, nämligen att allt yngre barn kommer att användas i våldsspiralen. Polisen har som remissmyndighet varnat för just detta.

Det känns som att vara en ropande röst i öknen att försöka förändra regeringens inställning i frågan. Ändå vill jag få detta sagt: Det är inga monster jag möter när jag pratar med dem som sitter på häktet. Det är förpubertala barn som är mycket vilsna och som har gjort grova brott.

Vi behöver miljöer där dessa barn lär sig att återta sina gränser när det gäller respekt för liv och lem – för sig själva, för andra och för tredje part. Jag är inte säker att fängelse är denna gynnsamma miljö.

Regeringen menar att vi skyddar samhället genom att införa fängelsestraff för barn. För detta finns inget belägg i ett längre perspektiv. Vi riskerar i stället att cementera en kriminell identitet, möjligen från 13 års ålder. I mitt uppdrag som häktespastor ser jag ofta i mina samtal med dessa barn att det öppnas ett litet fönster av motivation till förändring, och en möjlighet till en andra chans. Låt oss gripa den möjligheten.

Vi som förespråkar en annan väg än fängelsestraff för barn beskylls ofta för att glömma brottsoffren och deras lidande. Som så ofta i komplexa frågor är det viktigt att kunna se minst två perspektiv samtidigt. Min slutsats är att vi, samtidigt som vi lyfter fram brottsoffrens stora utsatthet, också kan förespråka en genomtänkt behandling av barnen som i nuläget används som engångs­material i en rå våldsverklighet.

Pingstpastorn Mark hörde röster i huvudet – "Jag var en man var rädd för"

Regeringen chansar nu, i mina ögon, för att vissa handlingskraft. Jag fruktar att detta får kontraproduktiva konsekvenser. Dessa barn är fortfarande formbara. De är både förövare och brottsoffer – samtidigt. Låt oss lägga vreden för det dödliga våldet där det hör hemma, hos gängen och deras knarkhandel.

Jag vädjar till Sveriges riksdag i förhoppning om att det kan finnas några ledamöter som ger tid för eftertanke och som vägrar stödja en politik som riskerar att förfela sina syften.