Debatter ska inte lukta
krut, de ska lukta Kristus!

Lisa Fredlund skriver poetiskt om hägg, syren och den där inbjudande Kristusdoften vi alla längtar efter. Jag håller med henne: samtal som hör hemma vid ett köksbord gör sig ofta illa på en digital scen. Det är inte bara vad vi säger som avgör doften – utan ännu mer hur vi säger det. Många visa har påmint oss om det. 

Anna-Karin Stenbergs artikel lyfter bland annat upp vikten av att varna. Det är bra! Jag tror verkligen på att stå upp för sanningen och våga vara profetisk. Ibland lyser budbärarens personlighet igenom – då försöker jag ändå lyssna in: Vad var från Herren, och vad var från personen själv? Jag tror på den viljan och attityden. 

Att helt tiga när människor leds vilse är inte kärlek – det är svek. Där är jag ibland skyldig själv, för att jag inte vill hamna i ett tjafs eller en oändlig tråd. Är därför personligt tacksam för folk som lyfter obekväma frågor. Även offentligt. Mitt problem är mer alla dessa som ska elda på så otrevligt och omoget i trådarna. Största delen av mitt inlägg riktade sig kanske just till alla dem som återkommer med starka åsikter i dessa trådar, ofta utan att verka ha ett intresse av en verklig kontext eller förståelse. 

Jag är inte rädd att säga: "Kör på! Varna på! Stå upp, säg ifrån." Men se till att det luktar Kristus – inte krut.

Vi behöver både väckarklockor och väldoft i Kristi kropp, eller hur? Vi får aldrig tappa skärpan, men inte heller förlora tonen på köpet. Det är fullt möjligt att tala sanning – utan att kasta paj.

Min poäng i ursprungsartikeln var inte att vi ska bli slätstrukna, utan mer att det profetiska inte får förväxlas med det patetiska – eller det polemiska. Det går att varna utan att fördöma, det går att korrigera utan att krossa. Jag minns när jag hörde någon säga, döm inte för hårt det du ej på allvar försökt förstå.

Jag tror fortfarande att vi alla behöver lite mer oömma tår, men ännu mer tror jag att vi behöver heliga hjärtan – och ett skarpt fokus på uppdraget. 

Min fru Kickis smulpaj med äpple är gudomlig. Så ja – jag tror fortfarande att paj ska ätas, inte kastas.