Hänvisningen till traditionen manar till respekt för andra hållningar än den egna

Det är ett intressant samtal som har följt på Öyvind Tholvens ledare om Lausannerörelsen och kyrkans tradition. Förutom de protestantiska bidragen har Ulf Ekman gett sig in i debatten, med en text om traditionens roll inom den romersk-katolska kyrkan. Faktum är att Tholvsens text har skapat reaktioner även i vårt västra grannland. Jag återkommer till det.

Om jag börjar med Ekmans text så finns det flera saker jag kan sympatisera med. Det är värdefullt att skilja mellan Traditionen med stort T och mångfalden av (varandra motsägande) traditioner som har utvecklats under kyrkohistoriens gång. Men den stora frågan för mig blir ändå vad som sker när Traditionen likställs med Katolska kyrkans tradition, och när den senare talar ett annat språk än den heliga Skrift.

Som bekant var det just detta skav som fick reformatorerna att utropa ”Sola Scriptura”: Det är utifrån Skriften som all tradition ska prövas. Det är också därför som detta är och förblir en avgörande skillnad mellan katolsk och protestantisk teologi.

Även Öyvind Tholvsen ställer, i sitt ”svar direkt” efter min första artikel, frågor om relationen mellan Skriften och traditionen, men i hans fall inom det protestantiska lägret. Som exempel på minoritetspositioner under kyrkans historia nämner han en baptistisk dopsyn och ett bejakande av kvinnligt ledarskap. I båda fallen blir frågan: ”Hur tänker en Lausanneevangelikal kring en eklektisk syn på vilka ämnen där traditionen kan bli ett argument?”

Som svar vill jag börja med att hänvisa till den norska debatten. I norska Dagen väljer två personer med lång historia inom Lausannerörelsen, Lars Dahle och Rolf Kjøde, att bemöta Tholvsens första text. I likhet med mig konstaterar de att Seoulförklaringen utgår från Lausannedeklarationens formuleringar om Skriftens auktoritet. De pekar vidare på Seoulförklaringens betoning av textens kontext, något de betraktar som en markering mot ”postmodern progressiv teologi” som i stället har en tendens att betona läsarens kontext och upplevelse i mötet med texten.

Gällande den kyrkliga traditionen noterar de att Seoulförklaringen har ett dubbelt fokus: dels vikten av att lyssna till den samlade kristenhetens vittnes­börd, dels vikten av att lyssna till bibeltolkningar från andra kulturer än vår egen. Trots att kulturen inte trumfar över bibeltexten, kan vi som västerländska kristna lära oss mycket av hur (till exempel) våra syskon i det globala Syd upp­fattar Bibelns undervisning. Vi läser trots allt med olika glasögon, och olika filter.

Som kommentar till den teologi som Ulf Ekman företräder påpekar Dahle och Kjøde – och jag delar deras historieskrivning – att reformatorerna talade med stor respekt om den kristna kyrkans då 1500-åriga tradition, men att de också använde den som argument mot de felaktigheter och missbruk som på deras tid hade smugit sig in i Katolska kyrkan. Detta reformatoriska arv ska rimligen ses som bakgrund även till Lausannerörelsens dokument – inklusive Lausanne­deklarationen från 1974.

Öyvind Tholvsen: Har evangelikala börjat erkänna traditionen som auktoritet?

Angående Tholvsens specifika exempel tänker jag att hänvisningen till kyrkans 2000-åriga historia i Seoulförklaringen främst ska läsas som en maning till respekt för hållningar som varit dominerande i stora delar av kristenheten – att helt enkelt inte frestas att tro att bildandet av det egna samfundet var detsamma som födelsen av den sanna kyrkan.

Detta betyder inte att man som baptist måste bejaka barndopet, eller att man som anhängare av kvinnliga präster och pastorer måste förneka sin ämbetssyn. Men det betyder att man bör respektera att man på Skriftens grund kan komma till andra slutsatser än den egna. Faktum är att en bred evangelikal rörelse som Lausanne kräver en sådan hållning; det är ju svårt att röra sig framåt tillsammans om man inte betraktar sina medvandrare som riktiga kristna!

Av respekt för de olika traditionerna har Lausannerörelsen samtidigt valt att inte ta ställning i de frågor som skiljer evangelikaler åt. Man har därtill valt att – samtidigt som man bejakar kvinnliga förkunnare – uppmana alla som med­verkar på Lausannerörelsens kongresser att avstå från att bära ämbetsdräkt. Allt för att inte väcka onödig anstöt.

Med äktenskapsfrågan är det som bekant annorlunda. Samkönade relationer har aldrig bejakats av någon större kristen gruppering, och att på denna punkt öppna för en progressiv hållning skulle snabbt leda till splittring av Lausanne­rörelsen som helhet.

Till sist en kommentar till Kent Johanssons frågor utifrån Lausanne­deklarationens formulering att Bibeln är ”utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv”. Jag håller med honom om att Bibeln inte är ”någon lärobok i juridik eller i naturvetenskap”. Just därför kan vi inte tvinga den att uttala sig i sådana frågor utifrån vår egen tids förståelse och måttstockar. Även här får vi följaktligen göra bruk av Seouldeklarationens tal om Bibelns ”historiska, litterära och kanoniska kontexter”.

Men med detta sagt: Vad Bibeln aktiv lär, har vi som troende goda skäl att underordna oss. Detta uppfattar jag också som en huvudpunkt i den evangelikala teologin.

Ulf Ekman: Traditionen är ingen fälla- utan en skattkammare att ständigt ösa ur