Har evangelikala börjat erkänna traditionen som auktoritet?

Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

”Detta har kyrkan förkunnat i så gott som hela hennes historia. Därför finns det inga skäl att ändra sig på denna punkt.” 

Så kan en argumentation numera låta även från en protestant eller till och med från en evangelikal. Detta reser frågan om hur kyrkan ska förhålla sig till traditionen. Har den evangeliska kyrkan blivit mer öppen för att lyfta fram traditionen som epistemologisk grund för teologin? Hur tungt vägande är kyrkans tradition i formande av god protestantisk teologi? Att en katolik lyfter fram traditionen som normerande för hur vi Sska förstå god teologi är väl känt. Men att evangelikaler gör likadant är vi inte vana vid.

Förra året firade i princip hela den kristna kyrkan 1700-årsjubileumet för nicenska trosbekännelsen. Firandet blev en stark manifestation av kristen enhet. Basen för enheten är den apostoliska och nicenska trosbekännelsen som kom till i de första århundradena efter Kristus. Dessa formulerar vissa helt grundläggande teologiska sanningar mest kopplade till Gud som Far och skapare, Jesu liv och frälsningsverk och det kristna livet som ett liv i gemenskap fyllt av den Helige Ande. Det är ord att luta sig mot och ord som förenar. Men de beskriver enbart det allra mest centrala.

Det trosbekännelserna inte formulerar är en gemensam syn på Skriften och traditionen. 1500-talets reformation kom som en reaktion på att traditionen, såsom kyrkan formulerade den, hade glidit från Bibelns vittnesbörd. Kyrkan behövde reformeras med Skriften som grund. Sola Scriptura – Skriften allena – blev ett viktigt begrepp i detta arbete.

Öyvind Tholvsen: Att församlingen växer betyder inte att den predikar sanningen

En av de rörelser som tydligast sökt hålla fast vid denna princip är den Lausanneevangelikala rörelsen. Den lyfter fram Guds uppenbarelse i Kristus och Skriften som enda sanning och auktoritet som är oföränderlig.

Det är därför överraskande att evangeliskt kristna företrädare allt oftare lyfter argument i teologiska debatter utifrån traditionen. Och detta i frågor som ligger utanför trosbekännelsernas ram. I sin iver att visa vad som bör anses som en korrekt position i en teologisk fråga hänvisas till att detta har varit ”den traditionella hållningen”.

För en Lausanneevangelikal, däremot, borde detta knappast vara ett argument. Kyrkan kan ha levt med en dålig teologisk hållning i årtionden och århundraden. Hon måste ständigt reformeras. Vår traditionella läsning kan vara präglad av den tid då Bibeln tidigare lästes, samt av mänskliga tolkningar baserade på våra frestelser eller tillkortakommanden. Det kan ta lång tid att avslöja sådant.

Detta faktum är ett erkännande av att det är just Guds uppenbarelse i Kristus och Skriften som är det vi prövar vår teologi mot.

Det är intressant att notera att Lausannerörelsens stora konferens i Seoul i oktober 2024, där Dagen tillsammans med flera svenska organisationer och samfund var representerade, tar upp just den frågan i "Seoul Statement". Ett dokument som visserligen fått en oklar status i efterhand. Men punkt 22 har i sin engelska ursprungsversion rubriken ”We read the Bible faithfully by remaining connected to tradition.” 

Den svenska översättningen som nyss kommit är ännu mer radikal: ”Vi läser Bibeln på ett troget sätt genom att hålla oss till traditionen”.

I stycket lyfts och bekräftas ”att traditionen har en nödvändig och positiv roll som vidareförmedlare av en obruten följd av trogen läsning från tidigare generationer som leddes av samme Ande och trodde på samma evangelium om Jesus Kristus genom samma skrifter. För att en evangelisk tolkning ska vara bibeltrogen måste man hedra denna tradition och låta den vara en andeledd vägledning vid vår läsning av Bibeln.”

Ska detta också tolkas som att hela den Lausanneevangelikala rörelsen vill mjuka upp sin syn på traditionen? Om detta är ett erkännande av att tidigare generationer har lämnat skatter efter sig av god bibelförankrad teologi så är det varmt välkommet. Men om det sker förbehållslöst utan erkännande av att tidigare generationer också har gjort dåliga, till och med ohållbara, utläggningar av Skriftens skatter är det inte bra.

En anmärkningsvärd stor del av Seoulförklaringen tar upp frågorna om sexualmoral. Här är frestelsen särskilt stor att i stället för att enbart argumentera med Bibeln som yttersta auktoritet för tro och liv, också lägga in argument utifrån kyrkans tradition. 

Är det för att rättfärdiga detta som stycket om tradition formulerats? Vilka konsekvenser får detta i så fall för andra områden där många Lausanneevangelikala har kritiserat kyrkans tidigare ställningstaganden och anammat nya och bättre teologiska slutsatser. Och har inte Bibeln som sådan nog goda argument för att hålla fast vid kyrkans syn på äktenskapet?

Kyrkan måste erkänna att under århundradena har den gängse läsningen av många av Bibelns texter inte gjort rättvisa åt den ursprungliga innebörd som författaren avsåg. Även i vår tid kan vi göra nya upptäckter av dessa. Men då måste det ske utifrån grundligt exegetiskt arbete som söker förstå den tid texten beskriver och tillkom i och det sammanhang vi nu lever i. Och som gör det under Andens upplysning. 

Öyvind Tholvsen: Detaljerade teologiska ramverk är inte vad Lausannerörelsen behöver