Debatt
Kyrklig förnyelse för unga är inte detsamma som för äldre
KYRKOVAL 2025. Många förslag till kyrkomötet är lovvärda, men vi kan inte som kyrka göra allt. Frågan som alltid måste ställas är ”hur bidrar förslaget till kärnverksamheten?”, skriver Toivo Sjörén, Posk.

Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Det finns mycket att ta tag i under de närmaste mandatperioderna! En del är glädjande och annat kommer att vara smärtsamt men nödvändigt. Det ökande intresset för Gud och trosfrågor och Svenska kyrkans kärnverksamhet blev en överraskning för många, något som vi bara kan glädjas åt, men den måste också bemötas med lyhördhet och klokhet.
Förnyelse för unga i dag är inte detsamma som det var för generationen innan. När den förra generationen tog bort knäfallen vid altarringarna kanske den nya tar dem tillbaka. Poängen är inte just altarringarna, utan att verkligen lyssna och inte ha förutfattade meningar. Vad innebär det att vara kyrka just nu, i just denna tid, för dagens människor?
Mångfalden är en styrka för kyrkan och gör att fler kan känna sig hemma och komma till tro. Vi kanske inte alltid uppskattar allt, men olikheten skapar bredden som vi behöver. Ett uttryck för detta ökade intresse för kyrkan är att fler begär inträde i kyrkan och fler behöver bli döpta som vuxna. Vi behöver fundera på om dopritualen i den nya handboken också behöver kompletteras med en liturgi för vuxendop.
övriga kyrkovalsdebatter
-
Avstå från att rösta i kyrkovalsspektaklet
-
Svårt tänka sig en folkväckelse utan Svenska kyrkan
-
Fly inte ansvaret att be och arbeta för förändring i Svenska kyrkan
-
Kyrkan ska vara en relevant plats för alla slags människor
-
Rösta för en kyrka fri från partipolitik
-
Gå in i Svenska kyrkan och rösta på Jesustroende
Dopet är en av de största utmaningarna för kyrkan. Hur ska vi nå fler föräldrar så fler barn, i alla sociala grupper, får bli döpta? Drop-in dop är ett uttryck för nytänkande, men vad kan vi göra mer? Vad kan vi göra annorlunda? Denna fråga behöver få högsta prioritet.
Vi vet att ekonomin blir sämre. Vi kommer inte kunna ha lika många anställda i framtiden. Trots detta har vi ökat antalet anställda med 7 procent de senaste tio åren. Detta trots att kyrkans medlemmar minskat i antal och kyrkan har färre församlingar. Detta är ohållbart.
Är inte detta odemokratiskt? I så fall skulle många av våra folkrörelser och stora organisationer vara odemokratiska.
Det som ökar är dessutom huvudsakligen tjänster utanför kärnverksamheten. Administratörerna har ökat med 10 procent trots att vi slagit samman församlingar för att minska administration. Vi måste förenkla, inte komplicera. Många förslag till kyrkomötet är lovvärda, men vi kan inte som kyrka göra allt. Frågan som alltid måste ställas är ”hur bidrar förslaget till kärnverksamheten?”, inte om förslaget är bra eller dåligt. Vad blir priset för förslaget, i arbetstid och administration?
Frivilliga kommer vara centrala för framtidens kyrka. Därför är det så oroande att vi tappat så många frivilliga under de senaste åren. Hur får vi nya? De kommer nämligen att behövas på väldigt många områden när antalet anställda måste minska. Det ställer också frågan hur vi organiserar samarbetet mellan anställda, fackförbunden och frivilliga. Det är ju alltid lättare att ha anställda för uppgifterna som man kan schemalägga.
Med frivilliga blir det svårare, och här måste vi motivera och utbilda personal för att underlätta övergången, när frivilliga ersätter anställda. I dag har vi också en märklig skillnad mellan frivilliga och förtroendevalda. I många församlingar får de förtroendevalda ersättning för att sammanträda i två timmar medan frivilliga är just frivilliga. Båda grupper har ju samma syfte med sitt engagemang för kyrkan, varför ska då den ena gruppen ha betalt?
I framtiden tror jag vi måste ta bort större delen av arvodena utom för de mest krävande förtroendeuppdragen. Ett första steg är att stoppa alla automatiska höjningar som ligger inne i arvodessystem som är kopplade till basbeloppen. Sedan behöver vi börja avveckla.
Vi behöver reformera valsystemet. I dag är det kyrkliga valet en kopia av de allmänna valen. Det är en omfattande valapparat som kräver stora resurser – ekonomiska naturligtvis, men också i arbetstid av anställda och förtroendevalda. En del nomineringsgrupper med partipolitisk bakgrund använder kyrkovalet som ett övningsval inför nästa allmänna val.
Kyrkovalet har också tre nivåer, precis som de allmänna valen. De valen handlar ju om olika områden i samhället. Sjukvård och kollektivtrafik för regionerna, staten med alla sina uppgifter och kommunerna med sina åtaganden. Inom kyrkan har vi också en regional nivå, men dess uppgift är att huvudsakligen stödja den lokala församlingen, inte att bedriva någon egen verksamhet. Det vore därför naturligt att låta församlingarna utse stiftsstyrelserna. Det finns ingen anledning att ha ett separat stiftsval.
Kyrkomötet då? Här samlas stiften för att lösa gemensamma angelägenheter. Ledamöterna väljs stiftsvis. De kunde lika gärna utses av stiften. I grunden är ju kyrkomötet också till för att stödja verksamheten i församlingarna, så det vore helt naturligt att stiften utsåg ledamöterna till kyrkomötet.
Är inte detta odemokratiskt? I så fall skulle många av våra folkrörelser och stora organisationer vara odemokratiska. Att ha tre separata val medverkar till att partipolitiken får en stor plats i Svenska kyrkan. För många upplevs det som något mycket konstigt att vi har nomineringsgrupper vars kyrkopolitiska program även bestäms av icke-medlemmar – det vill säga av externa partier.
Det är svårt att förstå att psalmbokens innehåll eller kyrkohandbokens utformande ska påverkas av människor som inte är medlemmar i Svenska kyrkan. Ett enda val där väljarna, precis som nu, röstar i församlingar och pastorat skulle göra det tydligt att basen för Svenska kyrkan är församlingarna.