Tre attityder har spridit sig i politiken – men alla river ner

När vi i höst står bakom skärmarna, sätter kryss, stoppar sedlar i kuvert och klistrar igen – hur ser vi då på uppgiften och ansvaret som väljare? Röstar vi som förvaltare? Eller som krävare? Eller gnällare? Eller rentav som hatare?

Det handlar ju om något mer än att ha bestämt sig för parti, valsedel och namn att kryssa. Innan man är så långt kommen har man gjort ett annat val, ett som inte redovisas i tabeller morgonen efter valnatten.

Om detta hade Frida Park i sin artikel 9/3 ett antal tänkvärda synpunkter, om hur polarisering kan förgifta, och om hur skyttegravsmentalitet kan urholka förmågan, modet och plikten att tänka själva. 

Just då valkampanjen tar fart på allvar, 2 augusti i höst, är det nionde söndagen efter Trefaldighetsdagen. Söndagens ämne i Svenska kyrkan är då inget mindre än just förvaltarskapet. I en av texterna, ur Första Petrusbrevet, står det: ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.”

Det där är något att tänka på, även då det gäller vad medborgarskapet i ett demokratiskt land bör innebära. Vi har alla vår del i ansvaret för stora, viktiga saker, även sådana som inte främst rör oss själva, här och nu.

Och nog är många, kanske de flesta, efter att ha funderat lite, med på att säga att de som väljare deltar i att förvalta landet, och det gäller numera också landets roll i Europa och i den större omvärlden. 

Vi förvaltar vår fria, demokratiska samhällsordning, vårt lands ekonomiska styrka inför framtiden, miljön, klimatet och naturen, ett system av socialförsäkringar, ett fritt samhälles rättsregler och så vidare.

Detta att vara förvaltare hör till de många ord och tankar som hör hemma i kyrkan, men inte bara där utan i hela livet. I kyrkan brukar vi tala om människans förvaltarskap. Det är ansvaret för att försöka vårda skapelsen, för att använda egen förmåga och ekonomiska resurser så att man inte skadar sina medmänniskor, utan om möjligt förbättrar och bygger upp för dem som kommer efter oss.

Detta säger inte att något visst parti är det enda rätta, för dem som vill vara goda förvaltare och som goda medborgare på valdagen vill se till framtiden och det långsiktigt bästa för samhället. I ett fritt land som Sverige finns flera meningar om vad det är att vara en god förvaltare, och därmed också flera partier att välja på för den som har den här grundhållningen.

Frida Park: Det är din kristna plikt att veta hur du ska rösta

Men att tänka så är inte självklart. Helt annorlunda hållningar än att rösta som förvaltare är inte helt ovanliga. En sådan går ut på att ”just vi ska ha”. Vi ska ha mer. Men vi ska betala mindre. Hur detta påverkar ekonomi, frihet och välfärd i stort kan andra få grubbla över. Men det behöver inte vi göra.

Denna gruppsnikenhet är utbredd, ofta organiserad, ofta högljudd och alltid korttänkt.

En annan hållning är att ”dom där som styr har fel – och är fel”. Dom ska ha sig en näsbränna. Vad det ska bli i stället? Nej, det får någon annan tänka på.

Ännu en attityd inför valdagar har brett ut sig mer och mer, med nya nedbrytande följder inte bara i USA. Det är hatets och föraktets väg. Att framför allt veta vilket slags människor man avskyr, och att rösta på dem som är ivrigast eller mest högljudda i att vilja motarbeta och nedvärdera just dessa andra människor.

Alla dessa tre andra svar om vår uppgift som väljare har det gemensamt att de river ner.

Ju mer dessa nedrivande attityder blir bestämmande, desto mindre blir politiken att förvalta och förbättra. Den blir i stället att rycka åt sig, att inte bry sig om ifall det går ihop. Följden kan bli något som är motsatsen till budskapet på nionde söndagen efter trefaldighet, och alla andra söndagar: En ond cirkel av förpestat, ogint, hatfyllt samhällsklimat.

Efter två bekräftelser visste makarna Åström att de skulle bli missionärer i Sri Lanka