Ytlig KD-kritik om skolkrisen

I Dagen den 10 augusti manar Kristdemokraternas Ebba Busch Thor och Gudrun Brunnegård till att "rädda friheten att välja skola". Helt riktigt skriver de att man "löser inte den svenska skolkrisen med svepande åtgärder mot konfessionella friskolor".

Det är också riktigt att den rödgröna regeringen, med stödpartier, har beslutat att utreda möjligheten att ändra lagen för att kunna införa etableringsstopp för skolor med konfessionell inriktning. Ebba Busch Thor och Gudrun Brunnegård målar, med många dystra siffror från Skolverket, upp ”den svenska skolkrisen”. Sedan drämmer de till med att i ”detta läge” skjuter regeringen, med stödpartier, in sig på friskolor med konfessionell inriktning.

Busch Thor och Brunnegård säger ingenting om att de olika partierna har en mycket större problembeskrivning och förslag på ett antal andra åtgärder. Inte heller säger de att vänsterpartierna länge har velat begränsa möjligheten för de vinstdrivande friskolorna att berika sig på skattebetalarnas bekostnad, något som KD och andra borgliga partier kämpat emot med näbbar och klor. När det gäller förändringen av skolsystemet står begränsning av vinstdrivande friskolors vinster långt högre upp på "önskelistan" för vänsterpartierna än förhindrandet av nyetablering av konfessionella friskolor. Visserligen finns detta inte med på agendan efter Januariöverenskommelsen, men skulle naturligtvis ha funnits där med starkare vänsterinflytande.

Genom vad Kristdemokraterna inte säger målar de upp en helt falsk bild av verkligheten. De förtiger totalt att en tredjedel av gymnasierna är friskolor, med ungefär en fjärdedel av alla gymnasieelever. På grundskolenivå är motsvarande siffror 17 respektive 15,2 procent. De allra flesta av dessa skolor är vinstdrivande.

Skolans problem finns naturligtvis inom alla de former de bedrivs, men något som visat sig till viss del kopplat till just vinstdrivande friskolor är betygsinflationen.

Nu vill jag inte bara beskriva Busch Thors och Brunnegårds sätt att debattera som undertryckande av relevanta fakta. Det gäller i högsta grad även de flesta andra ledande politiker. Jag sticker inte under stol med att jag ogillar de borgerligas skolpolitik och att jag därför ser det tydligare när jag läser uttalande från deras företrädare. Men jag är tillräckligt reflekterande för att veta att det finns mycket hos mitt eget partis och andra partiers företrädare som förblir osagt.

Det här förytligandet av debatten tror jag beror på att den alltmer förskjuts mot populism. Den ideologiska debatten får stå tillbaka för röstfiske. Kristdemokraternas artikel bär på en ideologi om religionsfriheten, men deras kraftfulla försvar för vinstdrivande skolor är, så långt jag kan förstå, ännu starkare ideologiskt motiverad. När bara den ena ideologiska grunden lyfts fram och den andra förtigs får hela budskapet slagsida. Naturligtvis vill inte Busch Thor och Brunnegård bara rädda rätten att välja konfessionella friskolor utan också de vinstdrivande.

En motsvarande förytligad debatt drivs också av de som vill stoppa nyetableringen av konfessionella friskolor. Här är jag tydligt kritisk mot mitt eget parti också. Där reduceras ofta barnens religionsfrihet till, i princip, frihet från religion. Verklig religionsfrihet, också för barn, måste också vara frihet till religion. Nu står och faller barns religionsfrihet inte med konfessionella friskolors vara eller icke-vara, men jag håller med Kristdemokraterna om att det är fel att måla ut dem som det stora problemet. För att verkligen stärka barns religionsfrihet behövs insatser oavsett huvudman, och det är där det stora arbetet behöver göras.

Idén om att förhindra barn från religiös och ideologisk påverkan är totalt omöjlig att förverkliga. Frågan kan aldrig vara om man ska påverka barn utan hur. All påverkan måste vara inbjudande till att ställa frågor. Inte bara en möjlighet till frågeställningar utan att aktivt locka fram dem. Som reflektion kring påverkan, kan man ju fråga sig hur många barn som påverkats i en bejakande inställning till hbtq när skolor arrangerar Prideveckor. Det verkar som om kraftig påverkan är okej, bara den är politiskt korrekt.

Tyvärr verkar vi ha en politisk debatt då vi måste lyssna mer efter det som inte sägs än efter det som sägs.

Willy Ahlberg,

pensionerad pastor, folkhögskollärare och kommunpolitiker (S)