Christina Thernsjö blev präst i en tid när männen dominerade: Jag har alltid känt mig buren

Mc:n ska säljas och skidorna har hon gett bort. Nu ska Christina Thernsjö inte ta några onödiga risker längre, utan njuta pensionen skadefri, i husbilen och stugan i Sveg.

Att en präst går i pension ”på riktigt” först vid 75 års ålder är i och för sig inget märkligt. Och Christina Thernsjö tycker att hon har fått avsluta yrkeslivet på allra bästa sätt.

– Jag har ju varit kyrkoherde i nästan 30 år. Men de här senaste sju månaderna då jag jobbat som vanlig präst i Härjedalens pastorat har varit en glädjerik upplevelse, säger hon till Dagen.

– På något vis kom jag tillbaka till det som gjorde att jag en gång ville vara präst: kontakten med människor, vardagsarbetet, att vara kyrka i alla möjliga sammanhang, synlig med min klädsel på gator och torg.

Bad aftonbön varje kväll

När Christina Thernsjö och hennes syster växte upp i Perstorp i Skåne på 1950-talet var tron och kyrkan ännu ganska självklara delar av livet.

– När jag tänker tillbaka så har jag alltid känt mig buren på något märkligt sätt. Och jag var alltid väldigt intresserad av religion, berättar hon.

– Min mor bad aftonbön varje kväll med mig och vi gick i kyrkan vid de traditionella tillfällena. Jag konfirmerades såklart och gick i söndagsskola.

Nyfikenheten blev steget in i teologistudierna i Uppsala. Sedan, tänkte Christina, skulle hon nog läsa vidare till jurist eller lärare.

– Men det var ju så himla intressant. Teologi är en vetenskaplig utbildning och många av mina studiekamraterna tyckte nog att den slog sönder deras tro. Men för mig var det faktiskt tvärtom.

Bröt mark som kvinna

Christina Thernsjö läste till präst i en tid när teologin i hög grad var männens domän, trots att Svenska kyrkan hade öppnat prästyrket för kvinnor 1958.

– Det har varit en kamp bitvis. Jag har efterträtt kyrkoherdar som har varit kvinnoprästmotståndare. Jag var den första kvinnliga stiftsadjunkten, den första regementsprästen, berättar hon.

– Under studietiden kunde manliga studiekamrater flytta på sig om jag satte mig ned bredvid dem. Någon spottade på golvet rakt framför mig.

Men Christina Thernsjö har aldrig varit någon som gett vika för motstånd. Hon prästvigdes 1978, och har aldrig ångrat sitt livsval.

– Alla har ju ett kall, att hitta det som är nerlagt i en. Det här blev mitt.

Hoppade fallskärm

Genom åren har hon mött människor som lett henne vidare och hjälpt henne att växa. De sju åren som regementspräst, till exempel, var både utmanande och rolig.

– Det var otroligt spännande, med många upplevelser som en präst annars inte får. Som att vandra uppe på fjället och ha gudstjänster med soldaterna, eller sova i tält när det var 25 grader kallt, berättar Christina Thernsjö.

– Vid ett tillfälle fick jag göra ett tandemhopp i fallskärm och ha gudstjänst direkt efteråt. Befälen tyckte att jag skulle komma ”från himlen”. Så det var bara att kliva upp på några ammunitionslådor så jag kom upp en bit – jag är ganska kort – och sedan var jag så full av adrenalin att inget manus behövdes.

Inhopp som fjällpräst

Bara för något år sedan gjorde Christina Thernsjö inhopp som fjällpräst i Särna-Idre.

– Den tjänsten var tydligen svårbesatt. Men jag tog den och hade hur trevligt som helst, berättar hon. 

– Där fanns ett fjällkapell som fylldes av folk på gudstjänsterna på vardagarna. De kunde komma in direkt från skidbacken, ta av sig slalomskidorna, gå in i pjäxorna och vara med på gudstjänsterna. Sedan fortsatte de att åka.

Mc och skidor

Under många år varvade Christina Thernsjö mellan att åka motorcykel på sommaren och skidor om vintern – också med hundarna framför i dragsele.

Framöver kommer hon att ta det lugnare fysiskt, och främst nöta asfalt och grus i sin lilla husbil, en ”plåtis” som är lagom stor för henne och tiken Tindra.

– Sedan har jag världens underbaraste lilla hus i en by utanför Sveg. Det är ett knuttimrat hus från 1700-talet som jag har renoverat varsamt under en lång tid. Jag bara älskar det här huset, så sommaren blir en blandning av att åka iväg till vänner och bekanta, och att återvända hem.