Martin Einald: 
Ibland måste man lämna Fylke

Martin Einald Martin Einald Martin Einald Familjeredaktör & redigerare

Familjeredaktör & redigerare

I dag är det Hobbitdagen. En högtid för oss som någon gång har önskat att livet bestod av varm mat, gröna kullar och ett hem med alldeles för många böcker.

Hobbitdagen firas till minne av Bilbo Bagger, som föddes den 22 september. Eller egentligen firar vi J.R.R. Tolkien, som gav oss en värld där de små och oansenliga ibland visar sig vara de viktigaste av alla. Det är en tanke som känns märkligt kristen.

Jesus verkar också ha haft en särskild förkärlek för det lilla. Ett barn. En fiskare. En änka med några mynt. En man som stannade vid vägkanten. Guds rike kommer inte alltid med trumpetstötar och mäktiga arméer. Ibland kommer det gående längs en dammig väg.

Och kanske är det därför jag tycker så mycket om hobbitar. De är inte särskilt modiga, åtminstone inte från början. De vill helst vara hemma. De uppskattar sex mål mat om dagen och tycker att äventyr är något som helst bör drabba andra människor.

Ändå går Bilbo ut genom dörren.

Det är kanske det kristna livet i ett nötskal. Man hade tänkt sig en stillsam tillvaro, men så knackar någon på. Och plötsligt befinner man sig långt hem­ifrån, med dåliga skor, för lite matsäck och en känsla av att Gud kanske ändå vet vad han gör.

Sedan återvänder man. Fast aldrig riktigt som förut.

Det är kanske det melankoliska med Hobbitdagen. Vi längtar efter Fylke, efter hemmet, efter det som var enkelt. Men kanske är hemmet inte bara platsen vi lämnar.

Kanske är det också platsen vi en dag får komma tillbaka till.