Martin Einald: 
Rävgift och gemenskap

Martin Einald Martin Einald Martin Einald Familjeredaktör & redigerare

Familjeredaktör & redigerare

I dag är det kaffets dag. Det känns nästan som att fira en högtid som redan firas varje dag. Sverige är ett land där ett möte på 20 minuter gärna får ta en halvtimme, bara någon frågar: ”Hinner vi ta en kaffe också?”

Själv började jag dricka kaffe som praoelev på posten i Göteborg. När det blev rast drack alla kaffe, och jag ville naturligtvis vara vuxen. Det smakade ungefär som jag föreställer mig att rävgift smakar. Jag drack det ändå, med den hög­tidliga min som man får när man försöker låtsas uppskatta något man egentligen vill hälla ut.

Sedan var det kanske inte så konstigt att allt kaffe var gott efter det. Kaffe med mycket mjölk och socker – eller, om man ska vara helt ärlig: en dryck av kaffekaraktär, med tydliga spår av kaffe.

Men kanske är det ändå inte kaffet vi älskar mest, utan stunden runt koppen. Någon sätter sig bredvid. Man pratar en stund, ibland om det viktiga, oftare om vädret, senaste hockeymatchen, trafiken eller varför kaffemaskinen återigen vägrar fungera.

Där finns något djupt kristet – och mänskligt. Tron och livet är inte något vi ska behöva bära ensamma. Vi behöver någon som lyssnar när livet krånglar och som sitter kvar när orden tar slut. De första kristna samlades kring måltiden, bönen och gemenskapen.

Kanske är en kopp kaffe därför mer än en kopp kaffe. Den kan vara en liten påminnelse om att Gud inte skapade oss för ensamhet.

För en dag står kanske kaffet där på bordet och kallnar. Koppen är fortfarande varm i minnet, men stolen mittemot är tom. Och då förstår man att det aldrig egentligen var kaffet som var det viktiga.