Erik Helmerson: 
Att åter få kontakt med sina barn

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

De två största företeelserna som hänt i mitt pappaliv var när mina döttrar föddes och när de blev vuxna.

Den amerikanska tv-serien ”Modern Family” liknade en gång tonårsbarnen vid satelliter som går i omlopp runt månen. Efter att föräldern haft full radarkontakt med dem hela livet blir det bara – tyst. Vad gör satelliten? Är den fortfarande hel? Håller den rätt kurs? Inte ens den skarpaste rymdforskare har svaret.

Det varar i flera år, precis så länge att man nästan förlorar hoppet om sin lilla satellit.

Men så, som från ingenstans, hörs ett svagt men tydligt: ”ping”.
Den kom runt. Den var tillbaka.

Och så börjar ett nytt liv, en vuxentillvaro där man går på restaurang, ger varandra råd om vänner och jobb, mäter hänsynslöst ut vilket avstånd till varandra som fungerar bäst i vilka lägen, reser till Paris, Tingsryd och Edinburgh, diskuterar litteratur och semesterplaner. ”Jag kan inte i kväll, jag ska ta ett glas med min dotter” är kanske den mening jag tycker allra mest om att säga.

Nyligen stod jag vid ett runt hål i kyrkans gräsmatta och sjöng i försommar­vinden: ”Skön är själarnas pilgrimsgång”. Där stod de, mina två vuxna döttrar, och såg sin farmor läggas i den eviga vilan. Sällan har det varit så tydligt hur släkten följa släktens gång. Härlig är Guds himmel. Men härlig är också jorden, särskilt när vi får gudagåvan att utforska den tillsammans med vuxna barn.