Imponerande om Sveriges bristande engagemang för religionsfrihet

Sverige visar ett svalt intresse för religionsfrihetsfrågor. Det menar Jacob Rudenstrand i sin nya bok “Den första rättigheten”. Lapo Lappin har läst.

Titel: Den första rättigheten – frihet till religion, frihet från religion.

Författare: Jacob Rudenstrand.

Förlag: Timbro (266 sidor).

Genre: Sakprosa.

Jacob Rudenstrands Den första rättigheten: frihet från religion, frihet till religion (Timbro) är inte en lätt bok att läsa. Först och främst svarar den på frågan om hur religionsfriheten ser ut i världen i dag. Det är inte en fin bild. Förföljelser, folkmord, terrorattentat, dödsstraff och tortyr väntar kristna och andra religiösa vars enda synd är att vilja uttrycka sina djupaste övertygelser. Rudenstrands stil är avskalad och nästan telegrafisk. Författaren upprätthåller sig inte vid grymheten i denna långa katalog av fruktansvärda brott. Det räcker att konstatera.

Sverige, världsbäst på godhet, har som bäst visat svalt intresse för frågor om religionsfrihet. Detta, visar Rudenstrand, hänger samman med en bredare kulturell misstro mot religion. Boken radar upp många exempel om hur sådana fördomar får fritt spel i medier: när en irakisk kristen ringer P1, förtvivlad av Islamiska statens krigsbrott mot hans folk, anklagar programledaren honom för att förespråka ett medeltida korståg; när en missionär blev mördad på en ö i Indiska oceanen hyllades detta i Aftonbladet.

Men bortom alla idiotiska utspel i medier finns en bedövande tystnaden från statsmakten det. När KD-politikern Lars Adaktusson frågade utrikesministern om de förföljda kristnas situation kontrar hon med att han har röstat mot abort i EU-parlamentet. Inget mer. De förföljda kristnas sak offras för symbolpolitikens skull.

Efter att Joe Biden erkände folkmordet mot minoriteter i osmanska riket år 1915, bestämde sig utrikesministern att avsiktligen inte påtala detta som “folkmord”, genom att referera till detta som ett “massövergrepp” (ett ord som, för övrigt, saknar definition i ordboken). Det är ett återkommande mönster. Rudenstrand sållar igenom olika statliga dokument om mänskliga rättigheter. Religionsfriheten lyser nästan alltid med sin frånvaro. Den första rättigheten samlar ett imponerande och omfattande underlag och kartlägger Sveriges bristande engagemang i religionsfrihetsfrågor.

Det blir så klart knepigare när boken rör sig från uppenbara fall av religionsfrihetskränkningar – som folkmord och terrorattentat – till fall som ligger mer i gråzonen. Flera sådana frågor har bubblat upp i den offentliga debatten just i vårt land, såsom huruvida moskéer får utföra böneutrop, huruvida staten får begränsa religiösa sammankomster i smittskyddets namn eller var gränsen för kränkning av någons religion går. Avvägningarna är ofta svåra. Är det verkligen ett uttryck för åsiktsfrihet när högerextrema eldar upp koraner framför en moské? Eller är det hets mot folkgrupp? Hade det varit annorlunda om det hade varit en Tora framför en synagoga?

[ Nystartat parti kan göra religion till stor fråga i höstens valrörelse ]

Gränserna är suddiga, men det behöver inte nödvändigtvis skrämma oss. Rudenstrand betonar att det inte är ett problem att det inte finns ett uppenbart svar på vissa avvägningar mellan olika rättigheter. Det är ett tecken på ett sunt demokratiskt samtalsklimat att man ska kunna diskutera på vilket sätt religionsfriheten ska värnas. Rudenstrand lyckas navigera olika komplexa frågeställningar skickligt utan att falla i förenklingar.

Några frågetecken uppstår i samband med de stora linjerna i boken, där Rudenstrand inte riktigt lyckas med att knyta ihop alla trådar. Mot slutet kontrasterar Rudenstrand två idéer om demokratin: en som ser demokratin som procedur och en som betonar demokratins “värdegrund”. Enligt Rudenstrand är demokrati bara en process, ett system som gör att olika åsikter får inflytande över politiken.

Men denna slutsats verkar gå tvärtemot allt som Rudenstrand argumenterat: att demokrati behöver vissa grundläggande värderingar som måste respekteras oavsett vad ett “demokratisk” vald majoritetsstyre råkar tycka om saken. Demokratin måste vila på en idé om oförytterliga mänskliga rättigheter som den inte kan angripa eller avskaffa (en tanke som Rudenstrand spårar tillbaka till ett kristet idéarv). Men detta glöms bort i ett försök att markera mot den samtida politikens bruk av begreppet “värdegrund”.

Men i det stora hela är några få tillkortakommanden inte särskilt betydelsefulla. Den första rättigheten är en bok som lyfter viktiga frågor och kommer förhoppningsvis lämna ett avtryck i debatten.

[ Jacob Rudenstrand: Sverige har fått nya hädelseparagrafer att förhålla sig till ]