Recension: Viktigt verk hastar förbi väckelsens inflytande

Kjell Östberg har gjort en “Herkulesinsats” när han sammanfattar demokratins historia, tycker Håkan Arenius. Men varför förbises väckelserörelsens avgörande betydelse?

Titel: Folk i rörelse: Vår demokratis historia.

Författare: Kjell Östberg

Förlag: Ordfront (374 sidor)

Genre: Sakprosa

Kjell Östberg har varit professor i samtidshistoria vid Södertörns högskola, en nestor inom sitt område med en gedigen bokutgivning bakom sig. Folk i rörelse är ett angeläget verk i en tid då vår jubilerande demokrati är under press.

Att demokrati byggs underifrån är den spik som Östberg framför allt hamrar på. Att det är mötesplatser, inte visitationszoner, vi behöver nu när de gamla folkrörelsepartierna tappar såväl medlemmar som förankring i sin historia, står snart klart för läsaren.

Ett demokratiskt samhälle måste utmana klassklyftor, rasism och etnisk diskriminering, påminner Östberg. Det måste garantera religionsfrihet och alla människors lika värde och det måste ta tag i de stora frågorna om demokrati, arbete och klimathot. Texten kryllar av tänkvärdheter och nyttiga påminnelser om väsentligheter vi tar så självklara att vi riskerar att mista dem utan att vi märker det.

Med tanke på ämnets omfattning i tid och beforskat material har Östberg gjort en Herkulesinsats när han landat en imponerande kunskapsmassa inom 374 synnerligen läsvärda sidor. Därtill på en gesvint sakprosa som förmedlar det innehållstunga materialet med berömvärd lätthet.

Men även solen har ju sina fläckar. I takt med att den från början föraktade arbetarrörelsen blev statsbärande har den också uppfyllt horisonten med sin historia, trots att demokratin har sina rötter långt före Sundsvallsstrejken 1879, där Östberg tar sitt avstamp. Det vet han naturligtvis, och han skriver om att frikyrkorörelsen har haft en avgörande betydelse för religionsfriheten, att den deltog i rösträttsarbetet och att den i våra dagar drivit på för sociala rättigheter och solidaritet med flyktingar. Att delar av frikyrkan ibland har motarbetat strejker och fackföreningar och velat inskränka det fria ordet påtalas också, och med rätta.

Men demokratins tidiga rötter får vi inte veta mycket om. Bara en handfull av litteraturlistans långt över 300 verk handlar om väckelserörelsen. Nykterhetsrörelsen är marginellt bättre representerad.

Men om det är sant som historikern Henrik Berggren uttryckt det att den svenska demokratin står på kristendomens axlar borde inte en seriös bok om den svenska demokratins historia hasta förbi den tidiga väckelserörelsens protokollförda möten, dess studier i smågrupper, dess iver att lära barn läsa och hur dess kolportörer inspirerade senare tiders agitatorer och skriftspridare.

Den 21 september 1848, alltså 73 år före vår allmänna rösträtt, bildade fem män och en kvinna utan rösträtt i allmänna val en baptistförsamling där varje medlems röst vägde lika tungt. Det mötets protokoll torde väl vara ett av vår demokratis portaldokument? Det nämns dock inte här. Ibland lyser också den allmänna förvirringen om kronologin mellan väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – ja, de uppträder i den ordningen – igenom även här. Oförmågan eller oviljan att synliggöra väckelserörelsens vitala del i demokratins rotsystem försvårar för dagens frikyrka att ge konstruktiva bidrag i en tid när religionen åter befinner sig mitt i stormens öga.

Nu ska denna avslutande litania av ett frikyrkofreak på intet sätt förstås som en sågning av boken som sådan. Alldeles tvärtom! Den som vill reflektera över sin historia, sin samtid och sin framtid ska läsa den här boken.

[ Kristendomen gav sekulär demokrati och vetenskap ]