Släng eufemismerna i papperskorgen, Ann Linde

För varje regering finns det svåra beslut som kräver politiskt mod, knepiga avvägningar där bedömningar måste göras och där det inte är självklart vad som är rätt och fel. Men det finns också beslut som framstår som fullständigt självklara, utfärdade löften som måste hållas. Dit hör erkännandet av att det som skedde i det dåvarande Osmanska riket för 106 år sedan, när en miljon armenier och hundratusentals assyrier, syrianer, kaldéer och greker kallblodigt mördades var ett folkmord och ingenting annat.

All seriös internationell expertis är överens om att dödandet av kristna medborgare i det land som i dag heter Turkiet måste klassas som folkmord. Den statliga myndigheten Forum för levande historia kallar det för folkmord på sin hemsida. En majoritet i riksdagen, däribland Socialdemokraterna, beordrade redan 2010 den dåvarande alliansregeringen att ta bladet från munnen. I valrörelsen 2014 utfärdade Stefan Löfven tydliga löften att om S kom till makten skulle ett erkännande ske.

[ Felicia Ferreira: Medan Sverige blundade för folkmorden ]

Nu skriver vi 2021. Den årsdag när de ofattbara grymheterna högtidlighålls har just passerat. USA:s president Joe Biden tog tillfället i akt att just i lördags offentliggöra erkännandet.

Att Sverige följer USA i spåren är inte bara en angelägenhet för dem som är personligt berörda

—  Elisabeth Sandlund

Utrikesminister Ann Linde passade i stället på att excellera i eufemismernas svåra konst genom att välja benämningen “massövergrepp”. För detta har hon med rätta fått hård kritik. Vad hon lyckades med var att strö salt i de fortfarande blödande såren hos tiotusentals människor i Sverige, vars anhöriga miste livet när de militanta och nationalistiska ungturkarna gick till attack.

[ Ann Linde (S) kallade folkmord på kristna för massövergrepp ]

Att Sverige följer USA i spåren är dock inte bara en angelägenhet för dem som är personligt berörda. Det är en trovärdighetsfråga för den svenska regeringen och dess utrikespolitik och därmed för hela nationen. Det förstår självfallet Stefan Löfven och Ann Linde. Svaret på frågan varför de ändå tvekar är lika enkelt som pinsamt: De är rädda för hur Turkiets allt annat än demokratiskt sinnade president Recep Tayyip Erdoğan ska reagera. Eller rättare sagt, de vet hur han skulle reagera – han skulle bli rasande.

Turkiet har inga planer på att göra upp med sitt förflutna. Det är ingen nyhet. Så var det även på den tiden när Sverige och andra EU-länder såg framför sig ett turkiskt medlemskap, en plan som nu mist sin aktualitet.

[ Felicia Ferreira: Medan Sverige blundade för folkmorden ]

Däremot har EU låtit sig tas som gisslan av Erdoğan genom att låta Turkiet bli ett verktyg för den strama migrationspolitiken i ett Europa som, i motsats till tidigare, strävar efter att bygga murar och hålla migranter borta, även om det innebär att människoliv krävs på Medelhavet. Det var ett misstag när det skedde och det är en skamfläck varje dag som avtalet består. Men det är inget skäl att krypa för Turkiets hetlevrade president.

Kan USA utmana Natolandet Turkiet så kan Sverige. Ett erkännande av folkmordet borde ha skett för länge sedan. Och det finns ingen anledning att vänta till nästa årsdag i april 2022. Agera nu. Tala klartext. Släng eufemismerna i papperskorgen.