Gängledaren sköts med tolv skott – överlevde och började predika

Han var en fruktad brottsling som inte väjde för någon. Men när ett bråk urartade och Marcelinho sköts med flera skott i huvudet skulle han få en ny chans. I dag hjälper han äldre och missbrukare till ett bättre liv. Dagen följde honom på en svindlande färd bland brottsplatser, återfall och böneberg i ett Brasilien där pingstens vindar blåser.

EMBU DAS ARTES, BRASILIEN. Marcelinho – eller Marcelo Vitor som han egentligen heter – är inte skräckinjagande. Men det finns något i sättet han rör sig. Kanske är det den gamla gangsterns hållning. Han som överlevde. Bland unga kriminella i orten är han något av en legend.
– Du kan knacka på vilken dörr som helst här. Alla känner de till min story, säger Marcelinho.

Men när vi slår oss ned på ett enkelt bageri i staden Embu das Artes, en timmes resa söderut från centrala São Paulo - efter en färd förbi favelor jag bara hört om på nyheterna - känns det inte hotfullt. Samtidigt behåller Marcelinho solbrillorna på sig. Han beställer in kaffe med mjölk och pão de queijo - ett slags brödbollar bakade på cassava och ost. Jag tar en fralla med smör och en kopp kaffe, redan sötat med socker, enligt brasiliansk vana. Och så slår Marcelinho på mobilen.

Flytten från landsbygden till storstan blev en mardröm

– Jag vill veta lite mer om ditt jobb, säger Marcelinho och börjar spela in mig.

Rollerna är plötsligt ombytta. Han vill veta mer om Dagen och tidningens koppling till kyrkor i Sverige, så jag får berätta att det är en kristen tidning och att jag fått reda på hans livshistoria och vill skriva om den. En berättelse om vägen från mörker till ljus, om kriminella i Brasilien som genom evangeliska kyrkors arbete får en ny chans. Om hur Marcelo själv gått från kriminalitet till Kristus.

Marcelinho trycker på pausknappen. Tills vidare nöjer han sig med mitt svar och stänger av mobilen. Likt många i São Paulo är Marcelinho invandrad från en annan delstat. Folk har sökt ett bättre liv i storstan än i de fattigare delarna av landet. Marcelinho föräldrar flyttade hit från Minas Gerais, en delstat norr om São Paulo, när han själv var 10 år gammal. Men att byta egen gård och boskap mot livet i storstan blev en mardröm.
– Det var misär. Vi förlorade alla pengar, säger Marcelinho.

"Jag ville dö i en överdos"

Vi sätter oss i bilen för att Marcelinho ska visa mig runt. Jag är lite nervös när jag sätter mig vid ratten. Tänk om vi stöter på organiserad brottslighet? Vad säger de om de ser en "gringo" rulla runt på området? Jag väljer att lita blint på min guide som med avmätta viftningar precis i gatuhörnen dirigerar om vi ska till höger och vänster, vilket tvingar mig till en och annan tvär sväng, allt medan Marcelinho berättar sin livshistoria som utspelade sig just i de här stråken. Det var här han tidigt hamnade i kriminalitet och droger. Det var här han tillsammans med ett tjugotal vänner skulle kontrollera droghandeln. Det var här döden skulle flämta i hans nacke.

– Jag hade en flickvän som fick hiv och sedan aids. Vi tog alla kokain på spruta. När jag såg henne sjuk blev jag ännu värre, med ännu mer alkohol och droger. Jag såg hur vän efter vän började dö. Det var bara jag kvar. Jag ville dö i en överdos, berättar Marcelinho.

Fick profetisk hälsning på pingstgudstjänst

Men en eftermiddag 1993 går han förbi en kyrka tillhörande pingstsamfundet Foursquare. Där pågår det en gudstjänst.

– Då sa en röst sa till mig: Gå in där! Det var första gången som Gud talade till mig, säger Marcelinho.

Efter lite tvekan går gängledaren in och sätter sig. Plötsligt stannar kvinnan som predikar upp mitt i budskapet och utbrister:

– Den helige Ande säger till någon härinne att det är Gud själv som har fört dig hit. Och för att du ska veta det så säger Gud att du har en obotlig sjukdom. Men du kommer att gå härifrån frisk!

– Jag tänkte: Hur kunde hon veta? Om någon hade gått fram till henne i predikostolen och avslöjat något om mig, då hade jag sett det själv. Det chockade mig, berättar Marcelinho.

Knarkkung och ”pingstvän” tar över med bibelcitat och dödligt våld

Hämndaktion drabbade hans mor och syster

Flera personer i lokalen räckte upp sina händer. Pastorn sa nej till alla. Men när Marcelinho till slut gav sig till känna utbrast hon: Det är du! Kom fram hit!
– Men jag var besatt av en demon som kastade mig till golvet. I bakgrunden kunde jag höra hur folk bad för att driva ut den. Till slut lyckades de, men det var arbetsamt. Jag hade en hel ”legion” i mig, säger Marcelinho i en hänvisning till evangeliernas berättelse om mannen med ett stort antal onda andar i sig som Jesus drev ut.
– Den dagen tog jag emot Jesus i mitt hjärta.

På uppmaning från pastorn åkte Marcelinho till sjukhuset för att testa sig och när resultatet kom visade det sig att han var helt ren från hiv. Marcelinho kastade sig med hjärtat in i kyrkan.

– Under åtta månaders tid varken rökte jag, använde droger eller rånade någon, säger Marcelinho.

Men så kom bakslaget. I ett försök att komma åt Marcelinho sökte några yngre kriminella upp hans familj. Både hans mamma och syster sköts till döds. Det ljus som Marcelinho fått erfara i pingstkyrkan förbyttes åter mot det djupaste mörker när han slungades in i en ond spiral av hämnd och missbruk. En resa som så när skulle kosta honom själv livet.

Det har inte varit någon spikrak resa. Varken då eller nu. När jag möter Marcelinho i dag kämpar han för att hålla i gång sina två sociala projekt – ett där han hjälper missbrukare och ett där äldre får omsorg. Just nu är det särskilda svårigheter, eller ”prövningar” som han hellre kallar det. Men mörkret han växte upp i är inte kvar. I dag lever han i ljuset.

Starka möten på Ljusets berg

Vi svänger av på en grusväg där stad bryts mot skog och strax ser vi första tecknet. En man med en bibel under armen. Vi är på väg till ett böneberg, en kulle i djungeln som särskilt vigts åt bön. Vi stannar till och Marcelinho hälsar mannen med ”Herrens frid”. Mannen är medlem i en församling som översatt heter ”Mitt liv i Guds händer” – en av många små pingstkyrkor som skymtas i vart och vartannat gathörn i slummen. Snart ser vi allt fler personer, de flesta kvinnor, i kjol, och uppsatt hår, på väg till berget. Alla med Bibeln under armen.

– Männen är ute och jobbar men på kvällen kommer de hit, säger Marcelinho. Ett stycke senare uppenbarar sig en stor skylt intill en parkering: Monte da Luz, ”Ljusets berg”. Vi är framme.

Vi stannar till i en liten butik som säljer vatten och dricka. Där träffar vi Willian, en leende kille i tjugoårsåldern. Jag blir påmind om hur varken våldet eller vänligheten någonsin är långt borta i det brasilianska samhället. Som liten brukade Willians kriminella pappa ta med honom till områdets knarknäste. Ofta fick han se pappan komma hem påverkad och misshandla mamman. Men i samband med en gudstjänst, bara nio år gammal, fattade Willian ett beslut att gå en annorlunda väg. I dag är han diakon i en pingstbetonad Menonitkyrka, en av de största församlingarna på området.

– Mina släktingar sa att jag skulle bli precis som min pappa. Men jag har aldrig eftertraktat kriminaliteten. Jag har fått möta Jesus, säger han.

Vi går vidare mot portalen till Ljusets berg, som utmärks med ett par pålar uppsatta i en glänta i Atlantregnskogen. Rösterna och tonläget vittnar om att vi kommit till den del av Brasilien där pingstens vindar blåser. Och det är just de många pingströrelserna som blir brottslingars kontaktyta mot kristen tro. En man vi träffar berättar att han är med i en baptistkyrka, men vill inte framträda med namn. Han säger att kriminella är vana vid andlig energi. Ofta är de involverade i olika former av spiritism. Men i pingsten möter de en kraft som kan stå sig mot mörkret de levt i.

– I pingstkyrkorna möter de uppenbarelse, säger mannen med eftertryck, innan han slinker in i skogen för att liksom alla andra som kommit dit hitta någon glänta där han kan falla ner på knä och ropa till Gud.

Jag följer Marcelinho uppför en stig. Här och var sitter, ligger eller står människor och ber, sjunger och läser Bibeln. Det är mest kvinnor. En del är ensamma, en del är i grupp. Jag går runt ett slag. Vill inte inkräkta. Men samtidigt vill jag se. Jag hinner tänka att det är här som pingströrelsen verkligen lever, inte i maktens centrum och siffror om bombastisk tillväxt. När jag kommer tillbaka står Marcelinho med slutna ögon och mobilen lyft och ber högljutt. Det är någon som finns med på linjen, någon han ber för. Det är intensivt och innerligt. Det är den kraft som förvandlat en brottsling till en pingstvän.

Föll bort från tron

Från Ljusets berg åker vi ner till mörkrets dal. Platsen där han blev skjuten. Mycket har förändrats sedan det här var lervägar med skjul i en bortglömd utkant av São Paulo. I dag kantar kommers och kyrkor asfalterade vägar med övergångsställen och busslinjer. Samtidigt är det tvära kast mellan ljus och mörker. På vår färd genom området pekar Marcelinho på gator där han brukade råna varenda butik, och vi stannar också till i gathörnet till en favela uppe på en kulle som han vill visa mig.

– Det var vi som gav namnet åt den här favelan. Inferninho - Lilla helvetet, berättar Marcelinho. 

Och helvetet är inte så långt bort. En kvinna som känner Marcelinho kommer fram och hälsar och berättar för oss att det är stor drogmarknad under öppen himmel just här på lördagar. Mycket har förändrats. Mycket är sig likt. Några hundra meter nedåt vägen skymtar en knarklangare som övervakar infarten.

När vi kommer fram till området Santa Teresa pekar Marcelinho ut över gatorna och säger:

– Här styrde jag över allt. Men det fick ett abrupt slut.

– Jag hade fallit bort från tron och en vän till mig profeterade att om jag inte kom tillbaka skulle fienden ta mitt liv inom fyra dagar. ”Jag ser en svart revolver med vitt handtag mot ditt huvud.” sa min vän. Och jag blev skjuten tolv gånger med just en sådan revolver, säger Marcelinho.

Skottet gick in i nacken och ut genom munnen

Vi går in i en dryckesbutik. För 31 år sedan var det här en bar, och Marcelinho visar för mig hur han satt och drack när männen som mördat hans mamma kommer in – fyra dagar efter vännens profetia.

– Det var jag som bestämde här och de unga kriminella ville ta över. För att göra det behövde de döda mig, säger Marcelinho. Gräl utbröt. Marcelinho visar för mig hur han försökte gripa tag i en svart revolver med ett vitt handtag som riktades mot hans huvud, när det första skottet avlossas. Det gick in i nacken och ut genom munnen. Jag följer efter Marcelo när han visar hur han vinglade ut på gatan för att komma undan. Vi går tillsammans till gatuhörnet där männen hann ikapp honom och där pekar han på skotthållen som fortfarande sitter kvar i cementstolpen. Marcelinho skulle komma att skjutas med ytterligare elva skott.

– Här föll jag ner, säger han och lägger sig på asfalten framför det som nu är parkeringen till en bygghandel. Marcelinho beskriver att han togs till en akutmottagning och därifrån skickades för obduktion. På kommunala begravningsbyrån i Embu das Artes började man förbereda kistan. Men någon kropp kom aldrig tillbaka. På något mirakulöst sätt vaknade Marcelinho till liv, efter två dagar på likbåren.

– Jag återuppstod. Gud behövde ta mitt liv för att jag skulle omvända mig och ta emot den kallelse han hade över mitt liv, säger Mareclinho.

Polisen stormade ”pingstgangsterns” hemliga lyxresort

"Gängen tar betalt med ditt liv"

Ett par hundra meter upp på gatan finns en byggnad med ett kors, en duva, en kalk och en kungakrona målade på en var sin rullport. Vi åker dit. Symboler summerar Foursquare-kyrkans pingstteologi: Jesus frälser, Jesus döper i den Helige Ande, Jesus helar och Jesus kommer tillbaka. Det här är Marcelinhos församling.

Pastorn - samma person som en gång sagt att det fanns en person med en obotlig sjukdom i kyrkan - den där gången som Marcelinho blev både botad och befriad - har numera lämnat över föreståndarrollen. Numera är det hennes dotter som leder församlingen. Att pastorstjänster går i arv är vanligt här. Själv är Marcelinho ansvarig för det sociala arbetet och delar bland annat ut matpaket åt behövande. Genom pingstkyrkornas arbete i utsatta områden i Brasilien har han gått från fruktad brottsling till medmänniska och kristen. Och de som likt honom vill lämna den undre världen mot kyrkan brukar respekteras.

– Men det måste vara på allvar. Om du har en fot i kyrkan och en i världen så tar gängen betalt med ditt liv, säger Marcelinho. Och till den som är på väg in i kriminalitet skulle gangstern som överlevde säga:

– Det är inte värt det. Kriminalitet har bara två slutstationer: fängelse eller graven. Men Jesus erbjuder var och en möjligheten att välja en annan väg.