Debatt

Behövs missionsfokus på Sahel-regionen i Afrika

Sahel-regionen tillhör vår tids största missionsutmaningar, med stora behov och många onådda folkgrupper, skriver ledningsgruppen för Sema, samt Marcus Svedman, Ibra.

År 2050 kommer Afrika att vara den ungdomliga kontinenten, samtidigt som befolkningen på de flesta övriga kontinenter är åldrande. Sannolikt kommer också de största evangeliska församlingsrörelserna att då finnas i Afrika. Afrikanska kyrkor och samfund är därmed en växande resurs även för internationell mission.

Samtidigt tillhör den så kallade Sahel-regionen – området mellan Sahara i norr och de mer evangeliserade och mer välmående länderna längs Västafrikas kust – vår tids största missionsutmaningar. Regionen präglas av sådant som islamism, politisk instabilitet, krig, flyktingar, droghandel, ökenutbredning, klimatförändringar och snabb befolkningsökning.

I Sahel finns också många av de minst nådda folken i världen, med levande språk som helt saknar bibelöversättningar samt hundratals språk som inte har hela Bibeln översatt och tillgänglig. Patrick Johnstone från Operation World skriver därför: ”Vi kommer att behöva reviderade metoder, nya sätt att mobilisera arbetare och nya mekanismer för att stödja dem i att lyda Jesu sista befallning.”

Eftersom de flesta journalister har lämnat den osäkra Sahel-regionen, och eftersom krig och katastrofer på andra håll i världen får det största medieutrymmet, är det förhållandevis tyst om Sahel – med undantag för notiser då och då om någon militärkupp eller någon nyhet om kampen mot islamisterna i Mali. De missionärer som finns i länderna är därtill ofta begränsade till att stanna i eller nära huvudstäderna, då risken för kidnappning eller andra typer av attacker är stor ute på landsbygden.

I vår tid är de lättare folkgrupperna redan evangeliserade, och de minst nådda är generellt också svårnådda

—  Debattörerna

Trots att Frankrike, USA och FN har gjort insatser mot jihadismen i regionen har läget knappt förbättrats alls. Nu har i stället den ryska Wagnergruppen välkomnats av militärjuntorna i Mali och Burkina Faso, något som befolkningen i de södra delarna av dessa länder samtycker till, i missnöje mot den gamla kolonialmakten Frankrike och för att FN inte kunnat stoppa jihadisterna eller terroristerna i norr. De nya mer hårdföra ryska soldaterna sägs vara effektivare, men å andra sidan förföljs i stället vissa etniska grupper. Dessa tas kollektivt för att vara jihadister bara för att de är exempelvis fulani eller tuareger, och oskyldiga dödas.

Skillnaderna mellan storstäder och landsbygd är också enorm. I huvudstäderna finns många universitetsutbildade fransktalande människor med smarta telefoner, medan man på landsbygden fortfarande kan hitta byar med lerhyddor som saknar el och vatten, och som saknar skolor. I det senare fallet kommer man inte långt med västerländska språk – och man kanske inte kommer fram dit med bilen heller. Det bör även sägas att kulturskillnaderna är stora mellan kristna, som oftast har en animistisk bakgrund och inte så sällan har koppling till länderna söderut vid kusten, och de muslimska folken i Sahel. Detta är en utmaning för missionen i stort, eftersom vi ofta samarbetar via samfunds- och organisationsledare som kommer från mer kristna folkgrupper i huvudstäderna. Även de kan ha svårt att nå fram till de minst nådda folken i sina egna länder, på deras språk och i deras kultur.

Parallellt med detta fortsätter droghandeln i regionen, för där myndigheterna inte har makten finns ett spelrum för kriminella nätverk. Från västerländskt perspektiv noterar vi även att Kinas inflytande fortsätter att växa, och svaga afrikanska stater blir än mer skuldsatta.

Helhetsbilden för Sahel är alltså skrämmande och läget är i sanning svårt. Men precis som många givare vill ge till ”störst behov” och ”där det bäst behövs” borde vi missionärer tänka på liknande sätt. I vår tid är de lättare folkgrupperna redan evangeliserade, och de minst nådda är generellt också svårnådda. Sahel har därför seglat upp som ett prioriterat område även inom Lausannerörelsen. Bland hundratals så kallade onådda folk och många ”Frontier-folk” underlättar det att tala om kluster, alltså närbesläktade folkgrupper. Det finns ett tiotal stora kluster i Sahel som består av minst nådda folk. Ett av dem är tuareger, eller Tamashek som de föredrar att kallas. Andra kluster som kan nämnas i sammanhanget är Manding, Kanuri, Songhai och Wolof.

Om man ska lyfta fram en specifik grupp så är det fulani. Dels för att de tillhör de minst nådda, dels för att de finns i hela regionen. Traditionell är de nomader, även om många numera är bofasta. Fulani, som en gång i tiden spred islam i regionen, skulle kunna bli effektiva missionärer för Jesus och Guds rike. Här ligger en av nycklarna för framtiden: att identifiera nyckelpersoner (potentiella Paulusar) bland fulani och andra muslimska folkgrupper i Sahel, och liksom Barnabas hjälpa dem ut i tjänst och backa upp dem när de tar evangeliet vidare över fler språk och kulturgränser. De kan röra sig mer fritt än vi och kommunicera evangeliet till andra i Sahel, men vi behöver på olika sätt be för och bistå dem i missionsuppdraget.

Framtidens mission i Sahel kommer fortsatt att vara mångfacetterad, men nu är det tid be, tänka och slipa på både verktyg och strategier. Kan det vara så att Herren kallar även svenska missionsorganisationer till denna del av världen?

Fler artiklar för dig

Mer i samma ämne

Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar