Annons
Annons
Likgiltighet inför palestinskt lidande är inte att stödja Israel
ISRAEL-PALESTINA. Den som i dag genuint vill stå upp för de palestinska araberna kan inte samtidigt vara tyst om Hamas ansvar för det lidande de nu genomgår, skriver styrelsen för Trosrörelsen i en replik.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Debatten om hur vi som kristna bör förhålla oss till konflikten i Gaza, initierad av Hans Erik Bylund, är synnerligen viktig. Vi lever i ett samhälle där individualism och självförverkligande utgör ett starkt angrepp på medmänsklighet och medkänsla. Som kristna har vi ett tydligt kall att motverka detta, lindra lidande och stifta fred där vi kan.
En annan anledning till att denna debatt blir särskilt viktig är att den kristna tron är direkt kopplad till det judiska folket. Jesus var jude och sa: "frälsningen kommer från judarna." Men i Bibeln ser vi att det judiska folket också är oerhört tätt kopplat till landet. Gud säger till Abraham att i det landet "ska jag göra dig till ett stort folk", och "Åt dig och dina efterkommande ska jag ge detta land" (1 Mos 12) - i moderna termer en stat. Detta, tillsammans med andra bibelverser, gör att vi och många andra kristna, ser det som en naturlig del av den kristna tron att stödja Israel och stå upp för dess rätt att existera som judisk stat.
tidigare inlägg i debatten
Tyvärr finns det fall där kristnas stöd till Israel har lett till en distansering, i värsta fall likgiltighet, inför lidandet bland de palestinska araberna. Detta tar vi starkt avstånd från. Det är också en missuppfattning av vad det innebär att stödja Israel. Det är fullt möjligt, faktiskt helt nödvändigt om man vill leva Kristuslivet, att lida med de palestinska araberna och samtidigt stå upp för Israel.
Man ska heller inte glömma lidandet på den judiska sidan där man – återigen – tvingas offra sina unga män och kvinnor för att försvara rätten till liv och säkerhet i sitt eget land. Lidandet är verkligt på båda sidor i denna konflikt.
Det är fullt möjligt, faktiskt helt nödvändigt om man vill leva Kristuslivet, att lida med de palestinska araberna och samtidigt stå upp för Israel.
Däremot ställs det ofta upp ett falskt dilemma när konflikten diskuteras. Det verkar som om man tvingas välja mellan att stödja Israel eller att stå för barmhärtighet. Detta anser vi är fel. Varje krig är förfärligt och varje oskyldigt liv som dör är en tragedi. Det är därför den som startar ett krig bär ett så stort ansvar.
Men de två stridande parterna representerar varandras motsats när det gäller synen på människans värde. Hamas trampar på folkrätten! Den gränslösa ondska som visades den 7 oktober är det yttersta beviset på detta. Men Hamas värderar inte heller sitt eget folks liv. De styr Gaza med järnhand och utnyttjar civilbefolkningen som levande sköldar. Den som i dag genuint vill stå upp för de palestinska araberna kan inte samtidigt vara tyst om Hamas ansvar för det lidande de nu genomgår.
Israel, å andra sidan, respekterar internationella konventioner om krigföring och gör sitt yttersta, under extremt svåra förhållanden, för att skilja mellan civila och stridande. De riskerar sina egna soldaters liv för att rädda så många civila som möjligt i Gaza. De lyckas inte alltid, och när kritik är berättigad är den inte bara nödvändig – kritiken tas också emot. Israelerna är oftast sina egna hårdaste kritiker.
Det är svårt att sitta här hemma och bedöma det som sker på ett kaotiskt slagfält. Den relativt ensidiga, Israelkritiska mediebevakningen hjälper oss inte heller att förstå hela bilden. Därför bör man lyssna på personer som John Spencer, en av världens ledande expert på urban krigföring. Han har varit inne i Gaza flera gånger under denna konflikt och säger: "Enligt min analys har Israel vidtagit fler åtgärder för att förhindra skador på civila än någon annan militär i historien – långt mer än vad internationell lag kräver ..." Spencer säger att Israel har satt en ny standard för urban krigföring och förvånas över att ingen talar om det.
Ett vanligt fenomen i dagens mediebevakning och debatt är att Hamas nästan försvinner ur konfliktbeskrivningen efter den 7 oktober. Det som hände den dagen fördöms i starka ordalag, men därefter verkar det i stora delar av rapporteringen som om den israeliska armén kämpar mot civilbefolkningen i Gaza. Man får då intrycket att IDF dödar civila, spränger hus, skolor, ambulanser och moskéer i luften och skickar soldater in i sjukhus utan anledning. Effekten blir att Israel demoniseras.
Sanningen är att i det ögonblick Hamas lägger ner sina vapen och återlämnar de gisslan som finns kvar, kommer kriget att upphöra. Detta är dock inget Hamas, eller stora delar av den arabiska befolkningen i regionen, vill. Man vill inte heller se en tvåstatslösning - Hamas uttalade mål är att Israel inte ska få finnas kvar. Däremot är det intressant och uppmuntrande att det på statlig nivå i flera arabländer syns en annan trend, tydligast uttryckt genom Abrahamavtalen. Att inga kringliggande arabstater gett sig in i kriget på Hamas sida talar nog också sitt tydliga språk.
Den kristna kyrkan har en djupt tragisk historia fylld av antisemitism. Vi har ett ansvar att se till att vi inte än en gång trillar i denna giftiga fälla. Tyvärr ser vi hur Israel på många sätt blivit "den nya juden" som, helt enligt historiska mönster, beskylls för att vara blodtörstig, vilja svälta och döda barn och kontrollera världspolitiken. Låt oss därför vara noga med att kontrollera, både en och två gånger, om det som sägs i våra nyhetskanaler och på sociala medier verkligen stämmer, så vi inte sprider fördomar, lögner och ren Hamaspropaganda.
Vi behöver hjälpas åt att stå upp för sanningen. Låt oss också be för Israel, för både judar och araber i regionen och deras ledare. Så de kan fatta visa och goda beslut i denna mycket svåra situation, som leder till frid och trygghet.
