Vår Gud är den ende guden som gråter

Jag sörjer över att det gråts så lite i kristenheten nu för tiden. Jag tänker nu inte på enskilda människors tårar i hemmen, utan på de tillfällen då Guds närvaro och helighet sveper genom en församling och det är omöjligt att hålla tårarna tillbaka. När vi begråter allt från synden i våra liv till nåden som omfamnar och dränker den. Jag saknar gråten över tillståndet i världen, gråten över en kyrka som ägnar sig för mycket åt form och förpackning och för lite åt hängivelse och förundran. Jag tror att det ligger drivor av ogråten gråt vid ytterdörrarna till våra kyrkor, kapell och bönhus. I min värld är en torrögd kyrka en andefattig kyrka.