På retreaten känner jag mig som skapelsens krona på riktigt

Det första som händer är kanske det viktigaste. Jag stänger omsorgsfullt av telefonen, lägger den i jackfickan, knäpper för säkerhets skull fickan och hänger in jackan i skåpet på mitt rum.

Rum, förresten? Min cell. Jag har kanske något mer än fem kvadratmeter att leva i: säng, skrivbord, handfats- och klädskåp och ett enkelt, naket kors på väggen.

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Så liten plats kan det ta, ett paradis på tre dygn.

Alla kristna borde åka på retreat åtminstone en gång i livet. Denna vårhelg, på stiftelsen Berget utanför Rättvik, är temat ”Hur svarar jag bäst på Guds kärlek?” Föreläsningar och praktiska övningar varvas med gudstjänster och Bergetkommunitetens långsamma och regelbundna bönerytm med timmarnas liturgi: laudes, middagsbön, vesper och completorium. 

I övrigt tystnad. Vi pratar inte alls, möjligen en förstulen generad måltidsviskning om att skicka pepparkaret.

Den där tystnaden. Vilken gudagåva. Jag inser: för en gångs skull kan jag tänka till punkt. Babylons brus är satt på mute. Visserligen hörs bilar och tåg susa förbi i fjärran, och klockorna som markerar bön eller måltid, men det är allt. 

Nyss kändes omvärlden, präglad av presidenter, reor och Youtubeklipp, så viktig. Nu, i jämförelse med reträttens stilla nöjen som läsning av Bibeln och ökenfäderna, blir den som den välsignade frånvaron av smärta efter en enveten huvudvärk. På Berget finns inga mobilsignaler, pushnotiser, reklamjinglar, gälla samtal eller skramlande sopbilar. Ingen tvångslyssning på andras skärmar. Bara det stilla sus, där man kanske, kanske kan höra Guds röst.

Man talar om homo economicus, den ekonomiska, kallt rationella människan, och homo ludens, den lekande. Jag vill lansera ytterligare en människotyp: homo contemplativus. Kanske är det just under reträtten som vi blir den bästa versionen av oss själva. När vi äntligen slutar springa omkring i tillvaron, fysiskt och mentalt, och blir grundade i och av den Gud som vi äntligen får ro att öppna oss för i kapellets, naturens och cellens stillhet. 

”Som pastor eller präst ska man inte utöva makt över andra människor”

I den ömsesidiga tystnaden slutar vi att betrakta våra medmänniskor som störningsmoment att tjafsa med och visar dem i stället den största hänsyn. Vi ler och nickar mot vår nästa, håller upp dörrar, respekterar hans eller hennes behov att söka Gud på just sitt sätt.

Ja, tänker jag, innesluten av Bergets vita fasad: reträttmänniskan är nog ett högre stadium. Här blir vi skapelsens krona på riktigt.

Men underbart är kort. Redan på bussen därifrån sätter jag på telefonen för att kanske kolla hur det gått i en fotbollslandskamp och se om någon hört av sig (det har någon inte). Det är förstås ödesdigert. Det räcker att glänta dörren någon centimeter så sparkar Babylon in den, rusar in och ockuperar hela rummet, slänger skorna på mattan, sätter sig i bästa fåtöljen och kräver full uppmärksamhet. 

Telefonen närmast exploderar av redan gamla nyhetspushar, och på samma buss en bit bak sitter förstås ett par tonåringar och lyssnar på sin olyssningsbara musik utan lurar, och genast faller man för dödssynderna vrede och dess nära släkting högmod – förstår inte världen att just jag har rätt att slippa irriteras av den?

Detta är knäckfrågan efter varje retreat: Hur får jag med mig dess svala, tysta, Gudsuppfyllda själsstämning ut i livet? Hur förblir man en reträttmänniska långt efter de himmelska dagarnas slut?

Min reträttledare hade ett tips: Försök att ta med åtminstone två reträttföreteelser till Babylon. Själv ska jag försöka göra en sak mindre och en annan mer.

För det första: våga stänga av telefonen, eller åtminstone de sociala mediernas och nyhetspusharnas pling. Jag ska lita på att de som måste ha tag på mig kommer att lyckas även om det kanske blir aningen krångligare än brukligt.

Vanligtvis sitter jag och längtar efter att titta på skärmen när jag läser böcker. På Berget märkte jag vad som hände när telefonen var tyst: jag började längta efter böckerna i stället. Det var ren litterär magi. För det andra: jag ska läsa Bibeln oftare och innerligare. Tillämpa lectio divina, den långsamma, kontemplativa läsningen där man mediterar Skriften lika mycket som läser den. Och där orden, om Gud vill, verkligen reser sig ur sidorna och blir levande.

Se där ett bra mål för våren och sommaren 2026: Att, i möjligaste mån, låta varje dag bli en retreat.

Erik Helmerson: Missa inte den bästa bok som skrivits om Jesustrenden