Annons
Annons
Rekommenderade artiklar
Fler artiklar från samma avdelning
Kultur | Bokrecension
Svenska kyrkan är snart en minoritetskyrka
”Hur beter sig en institution som plötsligt måste förtjäna sin plats i stället för att ärva den?” frågar sig Martin Ånestrand som har läst ”En stilla susning – Svenska kyrkan i minoritetsblivandets tid”
Publicerad
En stilla susning – Svenska kyrkan i minoritetsblivandets tid
- Redaktör: Sven Thidevall
- Förlag: Artos (156 sidor)
- Genre: Antologi
En gång ett med staten – nu snart i minoritet. Vad händer med Svenska kyrkans roll när färre är med? Martin Ånestrand har läst En stilla susning – den fjärde rapporten från SSKT:s (Stiftelsen Sverige och kristen tro) projekt ”Folkkyrka i minoritet”.
Den som inte avskräcks redan av titeln belönas med en kort bok som ändå rymmer 30 små artiklar ordnade i sex kapitel och en fråga som torde angå fler än kyrkligt aktiva: vad händer med en institution – och med ett samhälle – när den inte längre kan ta sin egen självklarhet för given?
Grundpremissen är konkret nog. Under 2026 beräknas Svenska kyrkans medlemmar för första gången utgöra mindre än hälften av befolkningen. Kring denna demografiska tröskel har redaktören Sven Thidevall samlat akademiker och kyrkliga företrädare i en antologi med den uttalade ambitionen att söka vägar framåt. Tonen är påfallande ljus; den allmänna meningen tycks vara att kyrkan kan blomstra i minoritet lika väl som i majoritet. Människor kan i båda fall komma till tro på Kristus och Guds rike utbredas. Frågan som kvarstår – och som boken ärligt brottas med utan att riktigt lösa – är vad man då gör av begreppet folkkyrka. Ska det pensioneras eller omdefinieras?
Som handlingsplan betraktad är det ungefär lika resolut som att möta en översvämning med en studiecirkel om vatten.
Problemet är att de flesta bidrag stannar vid att ställa just sådana frågor. Trots förordets konstruktiva löfte blir det i praktiken en lång kavalkad av deskriptiva problemformuleringar som mynnar ut i samma slutsats: kyrkan ska arbeta uthålligt, sy in en alltför stor kostym, och – framför allt – samtala vidare. Som handlingsplan betraktad är det ungefär lika resolut som att möta en översvämning med en studiecirkel om vatten.
Undantagen lyser desto starkare. Allan Willnys bidrag bjuder på personligt vittnesbörd som ger ämnet anekdotisk kropp och nerv. Och mot slutet antyds äntligen försiktigt konstruktiva förslag: kyrkan som pilgrim (Jan Eckerdal) och diaspora (Sven-Erik Brodd), befrielse från mammon, profetisk diakoni, och bildandet av "små utopiska gemenskaper" för bön och alternativt boende (Kajsa Ahlstrand). Här öppnar sig plötsligt något som liknar vision snarare än förvaltning. En längtan att med mänsklig närvaro och nåd locka kyrkan ur sin järnbur av byråkratisering.
Författarna räds inte begreppet minoritet. Endast i Björn Vikströms artikel snuddar boken vid problematiken att se sig som minoritet om kyrkan vill vara en vital del av det gemensamma samhällsbygget: ”Vissa vill inte definiera sig utifrån en minoritetsposition. För andra är den identitetsskapande”.
Redaktören Thidevall ställer sig i förgrunden. I förord, kapitelinledningar, egna artiklar och avslutsdiskussion skriver han ledigt och med en sällsynt insiktsfull samhällsanalys. På begränsat utrymme visar han hur historiska och materiella villkor – avregleringar, finanskriser, privatiseringar – har format våra till synes fritt valda livsåskådningar.
En stilla susning är som bäst när den vågar tänka nytt, och svagare när den nöjer sig med att beskriva det kända.
Ett mysterium som boken däremot inte reder ut är sitt eget nyckelbegrepp: minoritetsblivande. Ordet har rötter hos filosofen Gilles Deleuze, men den kopplingen lämnas outforskad. Det är synd, för just där hade bokens mest fruktbara insikt kunnat odlas. I deleuziansk mening handlar minoritetsblivande inte om att bli färre, utan om att lämna majoritetens normposition – att sluta vara det självklara och i stället bli öppen, rörlig, experimenterande.
Tillämpat på Svenska kyrkan innebär det att det intressanta inte är procentsatsen i sig, utan huruvida kyrkan vågar kliva ur sin (förmenta) roll som normbärande institution och bli något annat: mer diaspora än folkhem, mer sårbarhet än makt, mer pilgrimsvandring än ämbetsverk. Att det ligger nära genuint kristna motiv om solidaritet med utsatta och ett folk på vandring gör det inte mindre spännande, snarare tvärtom.
En stilla susning är som bäst när den vågar tänka nytt, och svagare när den nöjer sig med att beskriva det kända. Boken hade vunnit på färre bidrag och djärvare slutsatser. Men som ögonblicksbild av en kyrka vid ett historiskt tröskelvärde fyller den sin funktion – och den ställer en fråga som sträcker sig långt bortom kyrkporten: hur beter sig en institution som plötsligt måste förtjäna sin plats i stället för att ärva den?
